Pela Atroshi och Fadime Sahindal gav hedersförtrycket och hedersvåldet ett ansikte. Foto: Claudio Bresciani/TT
Pär Nuder var finansminister i regeringen Persson åren 2004–2006.
Han sammanfattar sina egna och socialdemokratins insatser i en oneliner: Stolt, men inte nöjd.
Att känna stolthet över vad man åstadkommit, men samtidigt inte vara nöjda, är en bra utgångspunkt för ett politiskt parti förankrat i demokratiska värderingar. Men när stoltheten kombineras med att vara nöjd måste man se upp.
Ibland undrar jag hur stolta och nöjda Socialdemokraterna i Skellefteå är – väl nöjda ibland.
Det finns inga ursäkter för hedersvåld, konstaterade Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg i en motion till kommunfullmäktige. Förutom ett olyckligt ordval i rubriken, det borde ha stått hedersförtryck i stället för hedersvåld, var det en både viktig och välformulerad motion.
Westerberg ville att det hedersrelaterade våldet och förtrycket skulle kartläggas på alla skolor i kommunen, och att man sedan med kartläggningen som grund skulle skapa ett ”kraftfullt åtgärdspaket”. Kontenten var att ”ingen flicka eller pojke i kommunen ska behöva leva i rädsla för hedersrelaterat våld eller förtryck”.
Det är en väldigt rimlig utgångspunkt.
Men snabbt förstod man av fullmäktigedebatten att Socialdemokraterna var av en helt annan uppfattning. Att den kartläggning om ungdomars livsutrymme som gjordes 2015 av länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten räckte som underlag för åtgärder, och att de åtgärder som kommunen redan initierat är fullt tillräckliga.
Det vill säga både stolta och nöjda.
Nöjda med att till exempel ”bara” två procent, enligt länsstyrelsernas undersökning, inte får umgås med vänner av motsatt kön? Sett till Skellefteå motsvarar det cirka 90 elever – eller tre hela skolklasser.
Om detta debatterades det både juste och ojuste i drygt en timme. Vissa vänsterpartister kom dragandes med både könsmaktsordning och patriarkat, gjorde kopplingar till mäns våld mot kvinnor i stort, och ingenting fel med det, men det var inte det som motionen handlade om.
När socialdemokraten Iosif Karambotis skulle debattera med sverigedemokraternas Peter Lindkvist var han mer intresserad av att diskutera SD:s politik i stort än åtgärder mot hedersförtryck, det som motionen handlade om.
Och när Iosif Karambotis talade emot och Andreas Westerberg för motionen framgick det väldigt tydligt att han inte gillade motionärens skrivningar och argumentation. Det var en hel del ”fula ord” som man riktigt kände hur de låg och skvalpade i undertexten – utan att sägas.
Det är tråkigt, och på sikt också en fara för det demokratiska samtalet, när viktiga frågor som hedersvåld och hedersförtryck inte kan diskuteras på ett hyfsat sätt utan obehagliga undertoner.
Centerpartiets gruppledare Carina Sundbom försökte sammanfatta debatten i tre punkter: Vi måste bryta patriarkatet och dess makt, varför är Socialdemokraterna så rädda för att ta tag i frågan och vi måste börja någonstans. Det är rätt, rätt och rätt.
Vänsterpartiets Jeanette Velander tyckte att frågan är större än hedersrelaterat våld och förtryck, vilket den också är, men nu var det just det som motionen handlade om. V kan återkomma till mäns våld mot kvinnor i en egen motion.
Liberalernas Andreas Westerberg konstaterade att samhällets normer ska gälla alla. Vilket han har alldeles rätt i.
Slutligen lovade gymnasienämndens ordförande Bertil Almgren (S) att han skulle lyfta motionen i ett bredare perspektiv i gymnasienämnden. En liten tröst nu när Socialdemokraterna visade sig vara stolta med vad de gjort, men samtidigt lite för nöjda.