Det är dags för terminsstart i svensk partipolitik. De närmaste veckorna kommer partiledarna att hålla sina sommartal, och inleda den långa valrörelse som kommer att kulminera med Europaparlamentsval i maj och riksdagsval i september nästa år.
Även om Alliansen fortsätter att ligga långt efter oppositionen i opinionsmätningarna är dess framgångar uppenbara. Under snart åtta års tid är det alliansen som definierat vad som är politiskt möjligt, vilka frågor som diskuteras och hur. Inte minst illustreras detta av hur jobbskatteavdragen inte bara gett människor med normala inkomster mer i plånboken, utan även i grunden förändrat skattedebatten.
Men framgångarna har en baksida. Det blir allt tydligare hur alliansen är en produkt av sin tid, och hur svårt det är att förnya sig allteftersom de ekonomiska och sociala omständigheterna förändras och ställer nya krav på politikens innehåll. De problem som definierades 2006, som exempelvis idén om en konflikt mellan ”arbetslinje” och ”bidragslinje”, har blivit omöjliga att skilja från alliansen.
Det gör det så gott som omöjligt för regeringen att på ett konstruktivt sätt hantera de tilltagande bristerna i socialförsäkringssystemen och de egna misstagen i förändringarna av sjukförsäkringen. Och det trots att enskilda politiker och partier i regeringen ser behoven.
Risken är därför att alliansen väljer att försöka utkämpa 2006 eller 2010 års val en gång till. Det är sannolikt ett säkert sätt att förlora valet.
På motsvarande sätt är utmaningen för Socialdemokraterna att komma över rädslan att förlora 2010 års val en gång till, och i stället våga diskutera dagens samhällsproblem på sina egna villkor. Att S nu lyfter fram satsningar på höghastighetståg – det vill säga de tåg som Anders Borg avfärdat som science fiction trots att de sedan flera år är vardag i stora delar av Europa – är en signal om att man åtminstone försöker bryta sig ur Reinfeldts och Borgs definition av det politiskt möjliga.
Socialdemokraterna kunde historiskt sett vinna val trots politisk trötthet. Man kunde luta sig tillbaka mot lojala väljare och en utbredd övertygelse om att S trots allt stod för en övergripande idé om samhällets inriktning som var värd att stödja.
Så är det inte för alliansen. Det handlar delvis om att allt färre röstar på ett parti av vana eller tradition. Men det handlar också om att väljarna inte längre vet vad alliansen vill uppnå. 2006 fanns berättelsen om arbetslinjen, men nu tycks de fyra allianspartierna sakna svar på frågan om vilket Sverige de vill se om fyra eller åtta år. I stället framstår man som oroväckande tillfreds med sakernas tillstånd.
Det är den verkliga utmaningen för de sommartalande alliansledarna.
Svend Dahl
statsvetare och ledarskribent
