FOTO: LEIF R JANSSON/SCANPIX
Kommer ni ihåg SVT:s såpa ”Ung och bortskämd”? Där skulle tio söndercurlade ungdomar, som innan inspelningen troligtvis aldrig hade ägnat en tanke åt vare sig städning eller matlagning, klara sig själva under flera veckor. Parallellt fick de olika uppdrag, som att städa på hotell eller jobba i fabrik.
Arbetsgivarna var, milt uttryckt, inte alltid jätteimponerade av insatserna. Det smets iväg, gnälldes, någon fick stora skälvan av toalettstädning och många hade påtagliga problem arbetstempot.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det pratades om en bortklemad generation och om föräldrar som gör sina barn en björntjänst: Så där kan man inte bete sig på en arbetsplats.
Efter att ha läst ekonomerna Tino Sanandajis och Magnus Henreksons (Institutet för näringslivsforskning) debattartikel i Dagens Nyheter (2013-07-06) är det lätt att tro att Karolina, Paulina, Dezirée och övriga deltagare är representativa för sin generation. I artikeln står bland annat att det finns företagsledare som anser att yngre har en negativ inställning och en ren ovilja till arbete. Mer konkret handlar det om att sakna social kompetens, självdisciplin, motivation, arbetsmoral, uthållighet, pålitlighet och punktlighet. Krasst uttryckt: De kommer inte i tid, man kan inte lita på att de gör det de ska och det verkar som att de helst av allt hade velat vara någon annan stans.
Det låter onekligen illavarslande – med den attityden blir det inga papper vända – men frågan är hur stort problemet egentligen är och om det i så fall verkligen är ett ungdomsproblem.
Häromdagen kom en rapport från Riksdagsförvaltningens utskottsavdelning som visar att svenska riksdagsledamöter (inga duvungar direkt) har låg social kompetens. På utlandsresor är de ofta fel klädda vid fel tillfällen och de är ibland mer intresserade av sina mobiltelefoner än av sina värdar. Om man går vidare till sig själv så har de flesta som varit ute i arbetslivet mött så väl äldre som yngre med bra och dålig attityd.
Det är mycket möjligt att ungdomar är överrepresenterade i den senare kategorin. Det finns säkert nyutexaminerade som har en orealistisk bild av vilka prestationer som förväntas och vilka krav man kan ställa på sin arbetsgivare. Och visst är samtidens mantra snarare ”What’s in it for me” à la Amy Diamond än Kennedyprincipen: fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.
Men man ska inte måla Fan på väggen. Många unga har svårt nog som det är att komma in på arbetsmarknaden och det gynnar ingen om det försvåras ytterligare genom att en falsk bild av en lat och bortklemad generation sprids över landet. En klar majoritet av de yngre äntrar arbetsplatserna med ambitionen att göra ett bra jobb.
Susanne Nyström
