FOTO: BERTIL ERICSON/SCANPIX
Stefan Löfven har i dag varit partiledare för Socialdemokraterna i ett år och en dag. Få svenska politiker har haft ett bättre utgångsläge när de tagit över ordförandeklubban. Först en, de sista åren, märkbart trött Göran Persson, sedan Mona Sahlin, som aldrig hela arbetarrörelsen ställde sig bakom, och efter henne Håkan Juholt, som levererade grodor i långa rader.
Det var ett sargat parti som Stefan Löfven tog över, striden mellan höger- och vänsterfalangen låg i öppen dager. Han har, utåt sett i varje fall, enat styrkorna, bråkas det fortfarande, och det görs det alldeles säkert, så bråkas det på kammaren, långt bort från anteckningsblock, mikrofoner och tv-kameror. Bilden av ett enat parti har växt sig starkare.
Därmed inte sagt att allting är frid och fröjd: uppgången i väljarstödet har stannat av, någon radikal förnyelse av politiken har inte skett, allt fler kräver att Stefan Löfven ska visa sig mer, ta fler strider med regeringen. I den kontexten är ett problem för partiet att Löfven inte sitter i riksdagen, och därmed inte kan delta i debatterna. Mikael Damberg, hans stand-in, har absolut inte gjort bort sig, men heller inte gjort de avtryck som hade behövts.
Stefan Löfven har alltså varit en försiktig general. Men de som hoppats på att Socialdemokraterna 2014 ska gå till val på en massiv återställningspolitik lär bli besvikna. Det finns ingenting i Löfvens utspel som pekar i den riktningen.
I början av april håller partiet kongress. Då ska det beslutas vilken politik man ska gå till val på, då ges också ett första riktigt test (internt) på hur stark ställning Löfven har i partiet, det kommer att kunna avläsas i hur många av hans utspel och förslag som vinner kongressens gillande. Ett som säkerligen lär göra det är det nygamla målet om full sysselsättning (intervju i Dagens Nyheter i förra veckan), däremot lär det, om inte stridas, så i varje fall diskuteras, hur det målet ska nås.
Socialdemokraterna har lärt sig läxan från de två senaste valen: att det är jobben som avgör vem som intar Rosenbad. Stefan Löfven har också nästan enbart fokuserat på jobb, utbildning och näringspolitik. Men frågan är om hans förslag är vad näringslivet vill ha: att det (i generella termer) ska bli dyrare att anställa och driva företag.
Tron på att det är staten som ska fixa fram de nya jobben är uppenbarligen fortfarande stark inom arbetarrörelsen. Det är en farlig tro i en tid när de nya jobben skapas i små- och medelstora privata företag, inte i offentlig sektor, företag som nu på olika sätt kommer att drabbas om S får som de vill. Löftet om att avskaffa andra sjuklöneveckan är en klen tröst.
Det har tagit Stefan Löfven ett år att samla ihop trupperna, nu är det dags för större portioner av konkret politik.
