Statens kaka är liten, men säker, var en gång i tiden ett vanligt talesätt.
Nuförtiden stämmer inte det. Statens kaka minskar, och i takt med den blir den också osäkrare.
Se bara på vad som hänt i kommuner som Skellefteå, Norsjö och Robertsfors. Där har de statliga jobben försvunnit i en takt som vore de jagade av vargar. Mellan 1994 och 2014 har de minskat med drygt 20 procent i riket medan minskningen blivit 40 procent i Skellefteå, drygt 65 procent i Norsjö och drygt 62 procent i Robertsfors.
Utvecklingen mot allt större stordrift, centralisering och effektivisering har slagit, och slår fortfarande, hårt mot delar av Sverige.
Polisen är inne i en stor omorganisation, Försäkringskassan, Skatteverket med flera har koncentrerat verksamheten och kontor har lagts ner. Den service som många tog för given för inte så länge sedan kan i dag befinna sig många, många mil bort.
Om detta har Norran berättat i ett antal artiklar och reportage under den gångna veckan.
Att Skellefteå förlorat 951 statliga jobb sedan 1994, Norsjö 141 och Robertsfors 86 är naturligtvis allvarligt. Men det stora problemet är att det inte slutar där. Varje jobb genererar i sin tur ett antal andra jobb, kommunen får ökade skatteintäkter, handeln och servicebranschen gynnas.
Med siktet inställt på 80 000 invånare 2030 hade Skellefteå behövt en positiv spiral.
Det här är en utveckling som borde oroa Skellefteås ledande politiker, både från majoriteten och från minoriteten. Och det gör den också. Både kommunalrådet Lorents Burman (S), och hans företrädare på posten Bert Öhlund (S), idkar ett stort mått av självkritik. ”Vi har som kommun gjort för lite vad gäller uppvaktningar och påstötningar mot statsmakterna”, säger till exempel Burman till Norran (27/2 2016).
Det här är med andra ord ett område där det finns en betydande förbättringspotential.
Samtidigt går det inte blunda för det faktum att Skellefteå kommun borde ha gjort betydligt mer än vad som gjordes. Att en kommun av Skellefteås storlek inte har en handlingsplan för att ”ragga” statliga jobb är om inte skandalöst så i varje fall minst sagt anmärkningsvärt.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. De statliga jobben som försvunnit från Skellefteå lär inte komma åter.
Statistiken för Skellefteås del är dyster och nya arbetstillfällen, inte ens statliga sådana, är någonting som fås gratis, utan hårt arbete.
Men det är som man brukar säga; ingenting är så ont att det inte har något gott med sig.
Nu när kommunalrådet Lorents Burman (blev en aning förvånad) och näringslivschefen Bengt Ivansson (var det så illa) är medvetna om sakernas tillstånd och det därtill finns en politisk samsyn mellan socialdemokrater och moderater så är det bara att kavla upp ärmarna och börja arbeta och samarbeta för Skellefteås framtid.
Först en handlingsplan och sedan hårt, hårt arbete för att övertyga regeringen att Skellefteå är en alldeles förträfflig ort för utlokalisering av statliga arbetstillfällen.
Svårt? Ja
Omöjligt? Nej.