Jämfört med befolkningen i övrigt har personer med funktionsnedsättning fortfarande betydligt sämre levnadsvillkor.
Det visar den utvärdering av funktionshinderspolitiken som Myndigheten för delaktighet har gjort: ” Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016”.
Vackra ord om ett samhälle, på lika villkor har stannat vid, just det, vackra ord. Inom områden som fysisk tillgänglighet och arbetsmarknad har utvecklingen mer eller mindre stått stilla.
Men låt oss, som det heter nuförtiden, backa bandet till 1993 och den förre folkpartiledaren Bengt Westerbergs stora handikappreform.
Den innebar en genomgripande förändring, i positiv riktning, för många med funktionsnedsättning. Sverige fick en ny yrkesgrupp, personliga assistenter, som gjorde att fler kunde jobba, utbilda sig, gå på krogen och allt det där andra som vi utan funktionsnedsättning tar för givet.
Men smakar det så kostar det.
Det både smakade och kostade.
Trots att reglerna successivt skärpts har kostnaderna fortsatt att skena. Finansminister Magdalena Andersson (S), som tycks få allt större problem med att få debet och kredit att gå ihop, sa till exempel på en pressträff i oktober förra året att ”kostnaden för assistansersättningen är för stor”.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som både ska se över själva ersättningen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Handikapporganisationerna är oroliga, vilket de förmodligen har all anledning att vara.
För allvarligt talat; hur ska samhället kunna bli mer tillgängligt för personer med funktionsnedsättning om assistansersättningen urholkas.
Samtidigt fortsätter S att rabbla sitt mantra, att Socialdemokraterna ”bygger ett samhälle för alla”, som om ingenting hade hänt.
Å andra sidan kunde den borgerliga alliansregeringen ha gjort mer. Redan under deras tid vid makten borde regelverket ha stramats åt ytterligare, kontrollerna ha utökats, inte för att minska insatserna utan för att stoppa avarterna.
För det ska också sägas: det här är en bransch dit en del oseriösa företag har sökt sig. Försäkringskassan uppskattar att tio procent, eller två till tre miljarder kronor, av de pengar som betalats ut inte borde ha gjort det. Branschen själv påstår att fusket är betydligt mindre än så.
Det handlar om överutnyttjande och det handlar om ren och skär kriminalitet. Det fuskas med antalet timmar, med vård och omsorg och mellanskillnaden hamnar i fickor där den inte borde hamna. Media har också rapporterat om vanvård.
De allra flesta assistentföretag sköter sig dock, och en ny studie från Handelshögskolan i Göteborg visar att brukarna blivit allt mer nöjda. Skillnaden i kvaliteten mellan privata bolag, brukarkooperativ och kommun har också jämnat ut sig.
Avarterna ska stoppas, ja, men utan att stödet till de funktionshindrade minskar, eller att de med klanderfria och uppskattade verksamheter drabbas. För utan en bra funktionshinderspolitik, och en sådan kostar, blir det svårt att uppfylla vackra socialdemokratiska slogans som ”alla ska med” och ”ett bättre Sverige – för alla”.