FOTO: TT
Postbilen Tjorven utvecklades på uppdrag av Posten av likaledes statliga Kalmar Verkstad. Tjorven blev ett ordentligt misslyckande och produktionen lades ner efter några år.
FOTO: TT
Postbilen Tjorven utvecklades på uppdrag av Posten av likaledes statliga Kalmar Verkstad. Tjorven blev ett ordentligt misslyckande och produktionen lades ner efter några år.
Svenska Varv, Stålverk 80 eller varför inte den statliga hamburgerkedjan Clock. Den som vill argumentera mot statlig inblandning i näringslivet har ingen svår uppgift.
Vid en första anblick är det lätt ställa sig bakom Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup när han i Expressen (2013-11-24) konstaterar att man ska akta sig för uppfattningen att politiken ska ha en roll i att identifiera framtidsbranscher.
Måltavlan för Spendrups utspel är Socialdemokraternas förslag om att inrätta ett nationellt innovationsråd, där företrädare för politik, näringsliv och fackföreningar, ska bidra till att identifiera områden där Sverige har potential att bli världsledande.
När Svenskt Näringsliv häromåret ville illustrera riskerna med en sådan politik valde man att göra det med hjälp av postbilen Tjorven, som på uppdrag av Posten utvecklades av likaledes statliga Kalmar Verkstad på 1970-talet. Tjorven blev ett ordentligt misslyckande och produktionen lades ner efter några år.
Men tänk om Svenskt Näringsliv i stället valt ett stridsflygplan från Saab eller en av Ericssons på 1970-talet revolutionerande AXE-växlar. Poängen hade då blivit en helt annan, nämligen hur samverkan mellan stat och näringsliv kan driva den ekonomiska utvecklingen framåt.
Det är ett perspektiv som näringslivsorganisationerna i andra sammanhang gärna framhåller. Många av de stora svenska exportföretagen utvecklades tack vare att de hade staten som en viktig och stabil kund. Det handlade exempelvis om att leverera produkter till Televerket eller Vattenfall, men också om neutralitetspolitikens behov av en stor inhemsk krigsmaterielindustri.
Sambandet mellan politiska prioriteringar och näringslivets innovationsförmåga är med andra ord betydligt mer komplicerat än vad vi kanske anar, eller vill tro. Visst är det, som Spendrup skriver, svårt att uppifrån dirigera fram innovationer, men det är egentligen ett problem som gäller såväl storföretagsledningar som politiker.
För den som oroar sig över näringslivets framtida innovationskraft finns det sannolikt saker som är betydligt mer bekymmersamma än tankar på att statsministern skulle ha ett innovationsråd.
Det stora hotet mot innovationsförmågan tycks snarare ligga i en tilltagande kortsiktighet hos företagen. Höga avkastningsmål och ledningar inriktade på nästa kvartalsrapport gör att långsiktiga investeringar och utvecklingsarbete som kostar pengar på kort sikt prioriteras bort.
Det är en trend som kan illustreras med att den svenska industrins investeringar fortsätter att ligga en bra bit under nivåerna före finanskrisen. Detta trots höga vinster och låga räntor, vilket på pappret borde skapa ideala förutsättningar för framtidssatsningar.
Det är något för Jens Spendrup att prata om nästa gång han träffar sina medlemsföretag.
Svend Dahl
