1922 blev liberalen Kerstin Hesselgren från Hofors första kvinna i riksdagens första kammare. 1939 blev hon första kvinna i ett utskottspresidium (lagutskottet).
Sedan dröjde det till 1948 innan socialdemokraten Karin Kock-Lindberg blev landets första kvinnliga statsråd (folkhushållningsminister).
Sedan dröjde det ytterligare nästan 40 år, till 1985 (valdes 1986), innan centerpartisten Karin Söder blev Sveriges första kvinnliga partiledare.
Inför valet 1994 var det så dags för ”varannan damernas”. Socialdemokraterna var först ut med att ha varvade listor i kommun- och landstingsvalen, och i valet till riksdagen. Att man sedan tummat på den principen är en helt annan historia.
Efter denna superkorta tillbakablick på kvinnor i politiken är det dags att landa i samtiden. Eller kraschlanda. För även om mycket har hänt, så har det som hänt inte hänt särskilt fort, och målet om jämställda politiska församlingar, eller rättare sagt församlingar som är en spegelbild av det samhälle de verkar i, är fortfarande någonting som bara kan skönjas långt därborta i fjärran.
Men låt oss ta kvinnorna i politiken som exempel. I Skellefteå är bara 27 procent av kommunstyrelsens ledamöter kvinnor, i Norsjö 33, i Arvidsjaur 27, i Arjeplog 44 och i Robertsfors 31. I Norrans spridningsområdet är det är bara Malå som har fler kvinnor än män (56 procent) i kommunstyrelsen (Källa: SVT:s granskning av jämställdheten i kommunerna och SKL).
Generellt sett ser det något bättre ut i kommunfullmäktigeförsamlingarna, dit ledamöterna väljs av väljarna, inte som i kommunstyrelserna, där de utses av respektive parti. Det är också i kommunstyrelsen som ärendena slutbereds. Det är alltså här som den faktiskt makten finns. Att kommunfullmäktige säger någonting annat än kommunstyrelsen tillhör sällsyntheterna.
Är det då ett problem att kvinnorna är underrepresenterade i politiken tillsammans med utrikes födda, personer med funktionsnedsättning och många, många andra grupper. Jo, det är det, det är alltid ett problem när olika kompetenser inte tas tillvara i besluten. Och det är ett samhällsproblem hela vägen från de politiska församlingarna och de stora börsbolagens styrelser till den lokala bostadsrättsföreningen och idrottsklubben.
Att få politikens beslutande församlingar att bättre spegla det samhälle man beslutar över och verkar i är en av politikens riktigt stora utmaningar framöver. Människor måste kunna känna igen sig i de politiker som fattar besluten. Om inte riskerar den svenska demokratin successivt att försvagas samtidigt som grogrunden för utomparlamentariska och odemokratiska grupperingar stärks.