FOTO: MASSIMO PINCA/AP PHOTO/SCANPIX
Valet i Italien är över. Men det är inte dramatiken.
– Omöjligt att styra, suckade Italiens vänster sedan parlamentsvalet pekat käpprätt mot dödläge och sannolikt nyval. I ett land som har haft över 60 regeringar sedan andra världskriget.
Det är en del av den italienska dramatiken. En dramatik som världen i allmänhet och Europa i synnerhet helst hade velat slippa, och som tillsammans med nya förhandlingar om budgetåtstramningar i USA ytterligare spär på de senaste veckornas globala ekonomiska osäkerhet.
En annan del av den italienska dramatiken stavas Giuseppe Piero Grillo, eller kort och gott Beppe Grillo (bilden), komikern som gick från att häckla politiker, företagsledare och andra kända italienare till att själv bli politiker. På knappt ett år har hans parti Movimento 5 Stelle (MSS) – Femstjärnerörelsen – gått från framgångar i italienska lokalval till att bli (som det ser ut just nu) största parti i valet till deputeradekammaren – marginellt större än vänsterledaren Pier Luigi Bersanis Demokratiska partiet (PD).
Beppe Grillos närapå exempellösa framgångar kan till stora delar förklaras med en parafras på William Shakespeare: Det är någonting ruttet i europeisk politik. I original: Det är någonting ruttet i den danska staten (ur Hamlet).
Här och där, och med jämna mellanrum, dyker de upp, de populistiska partierna, ofta med karismatiska partiledare. I Finland har nationalistiska och invandringsfientliga Sannfinnländarna gått fram kraftigt i de senare valen och i Ungern har det ultranationalistiska, rasistiska och antisemitiska partiet Jobbik haft betydande framgångar. Inte ens det demokratiskt stabila Sverige har varit förskonat från politisk populism. Det handlar helt enkelt om partier som säger precis vad en högljudd grupp väljare vill att de ska säga.
Det här är på sikt en mycket farlig utveckling. Naturligtvis handlar det inte om att underkänna väljarnas val, snarare handlar det om en oförmåga från många av de etablerade partierna i Europa att ta de nya politiska strömningarna på allvar. De måste få sina väljare att inse att politik inte handlar om att hitta enkla lösningar på komplexa problem. Man kan skratta åt Ian Wachtmeister och Bert Karlsson och deras läskebacksstaplande, man kan skratta åt en komiker som Beppe Grillo, hans slagfärdighet och flammande torgmöten. Men ofta är det ett skratt som fastnar i halsen.
Valet i Italien är över. Ett val som mer än någonting annat förstärker bilden av ett Italien och ett Europa som på allvar börjar förlora förtroendet för gårdagens politiker. Det är en utveckling som Europa kan vara utan, en utveckling som riskerar att cementera vi-och-dom-känslan.
