Solcellsbranschen har krävt en avtappning av det offentliga stödet till solceller.
Klimatutmaningen och en hållbar omställning är intimt förknippad med energiproduktionen.
Utan tillgång till koldioxidneutral och utsläppsfri el och värme blir det svårt att klara av den globala uppvärmningen.
I Sverige har vi länge varit begåvade med vattenkraft – en alldeles utmärkt förnyelsebar källa till elförsörjning.
Samtidigt har vindkraftverk och solenergi varit gröna komplement som krävt subventioner.
Just solel har, trots fallande kostnader, visat sig vara relativt dyr eftersom stödet per producerad kilowattimme är högt i jämförelse med stödet till andra slags elproduktionskällor.
Detta framkom i Riksrevisionens brutala sågning av det offentliga stödet till solelen, men även själva solelens nytta. Riksrevisionens utredning presenterades i slutet av 2017. Lägg därtill myndighetens konstaterande att det statliga stödet helt saknat trovärdiga samhällsekonomiska analyser.
Då blir det lätt att ifrågasätta både den ekonomiska och den klimatbaserade hållbarheten i solelen.
Nyligen blev ett nytt solcellstak klart på toppen av Lycksele lasarett. Det gamla sadeltaket ersattes av en skinande blank solcellsanläggning som årligen ska producera cirka 40 000 kilowattimmar.
Region Västerbottens gröna investering är dock inte solklar utifrån ett leveransperspektiv.
Solcellstaket är nämligen häpnadsväckande ineffektivt: Region Västerbotten uppger att anläggningen i Lycksele ”förväntas” producera en (1) procent av lasarettets elanvändning.
Förväntningar är som bra väder: Ibland kommer det moln på himlen som grusar utsikten. Att Region Västerbotten tyckt att detta varit en vettig investering är oförståeligt.
Det kvittar att kostnaden varit blygsam: 800 000 kronor, varav cirka 240 000 varit i form av bidrag. Det kvittar också att regionens kostnader, tillsammans med en liknande anläggning på Geriatriskt centrum i Umeå, förväntas minska med cirka 100 000 kronor per år.
En enprocentig leverans är som en statistisk parantes, en felräkningsprocent som varken gör till eller ifrån när det kommer till verksamhetens elförsörjning.
Region Västerbotten planerar framöver tre nya solcellsanläggningar bara i Lycksele. Även i Skellefteå och i Umeå finns planer på solcellstak.
Det är rimligt att ifrågasätta dessa planers bärkraftighet om även dessa endast levererar en procent av verksamheternas behov av elförsörjning.
Den nödvändiga gröna omställningen kräver tydliga spelvillkor. Solcellsbranschen har krävt en avtrappning av det offentliga stödet eftersom installationskostnaderna minskat i takt med att sektorn expanderat. Även Riksrevisionen har påpekat att det kan vara så att det stöd som lagts på solceller skulle kunnat ha större påverkan på andra förnyelsebara energislag.
Det är lätt att bli bländad av tanken på effektiva, hållbara energiösningar. Det är dock inte solklart att det är just solenergi som är lösningen på utmaningen med en utsläppsfri energiproduktion.
Csaba Bene Perlenberg