Ett tungt ansvar vilar på den nya gruppledaren Christina Soldans axlar.
Det har gått ett halvår sedan valet.
Dags för räfst- och rättarting.
Partiernas eftervalsanalyser brukar innehålla intressanta tankar kring varför det gick som det gick. En och annan bortförklaring slinker också med.
Intressant att notera är M-analysens förklaring till varför den borgerliga alliansen splittrades. Nej, det handlade inte bara om att Centerpartiet och Liberalerna valde att göra upp med S/MP-regeringen. Första spiken i kistan slog Centerpartiet in våren 2018 när man valde att gå med regeringen om ensamkommande.
Medan Alliansen på riksplanet är dödförklarad, obducerad och begravd lever den vidare i all önsklig välmåga på det lokala planet i Skellefteå. De interna striderna, det ryktas i varje fall om sådana, som fick Liberalerna att först lämna och sedan ansluta sig till Alliansen igen, är antingen historia eller sopade under mattan.
Att Liberalerna på det lokala planet gjort en räcka dåliga val är ingen nyhet. Den här gången stannade nedgången förvisso vid drygt en procentenhet, eller 504 röster. Långtifrån ett katastrofval, men nog illa för att tappa ytterligare ett kommunfullmäktigemandat. Ett större problem är att L inte fått stopp på den nedåtgående trenden. Jämfört med valet 2010 har partiet halverats.
Det finns mycket på det lokala planet som Liberalerna behöver ta sig en funderare på. En central fråga är om partiet ska vara kvar i eller lämna allianssamarbetet. Som lagspelare ska partiet självklart vara kvar. Ett kollektiv är alltid starkare än individen. Värnar man däremot det egna partiet framför ett strukturerat borgerligt samarbete är frågan inte längre lika enkel.
Det finns fog för tesen att partiet haft svårt att profilera sig i skuggan av de övriga Allianspartierna, inte minst Moderaterna. Oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) är en tusan till karl till att skriva pressmeddelanden. Det är Moderaterna som syns och hörs mest.
Oavsett om liberaler har kallat sig ”Det liberala partiet”, en kortlivad gruppering i riksdagen i början av 1800-talet, Folkpartiet, Liberala samlingspartiet, Frisinnade samlingspartiet kort och gott som nu Liberalerna känns det som om partiet hela tiden har haft ett vägval framför sig: ska vi gå till höger, i en marknadsliberal riktning, eller till vänster i en socialliberal riktning.
Frågan är vad Liberalerna i Skellefteå vill vara, och vad väljarna vill att partiet ska vara. Vill man som en del i ett fyrpartisamarbete, rätt eller fel, bli sammankopplade Moderaterna?
Ett parti som ska ”bejaka sitt liberalkonservativa arv”, som det heter i M-eftervalsanalysen. Ett parti som vill ha hårdare tag och mer kontroll inom snart nog varenda politikområde. Som smygflörtar med intoleransen och kollektivt misstänkliggör människor. Det är inte socialliberalt tankegods.
Det finns bara en framkomlig väg för Liberalerna på det lokala planet, och det är att fortsätta att väl vårda och värna det socialliberala arvet. I den frågan vilar ett tungt ansvar på den nya gruppledaren Christina Soldans axlar. Men uppgiften är inte lätt. Tre av fyra L-märkta kommunfullmäktigeledamöter är nya.
Liberala värderingar i allmänhet och socialliberala i synnerhet finns det tveklöst ett intresse för. Alla pratar ju om hur mitten i svensk politik förskjutits åt höger.
Om sedan det socialliberala värderingarna trivs bäst i eller utanför ett borgerligt allianssamarbete är en fråga som snabbt måste få ett svar. Som Liberalerna i Skellefteå måste svara på.