Socialdemokraternas själ finns i byggkranarna, verkstäderna och längs det löpande bandet.
Vad händer med arbetarrörelsen när byggnationen av nya bostäder inte ens motsvarar halva behovet? Och i vilken riktning går förstamajtågen när löftet om en bättre framtid inte kan tas för givet?
Socialdemokratin brukar beskrivas som en bred kyrka. Socialdemokraternas interna åsiktsskillnader i synen på valfrihet och företagande är större än skillnaderna mellan de olika allianspartierna. Det är inte förmågan att ena partiet i varje sakfråga som varit Socialdemokraternas historiska styrka, utan regeringsdugligheten har suttit i helheten.
”Vi har ett samhällsbygge på gång som är oerhört viktigt för Sverige”, förklarar statsminister Stefan Löfven (S) i en kommentar om Miljöpartiets kris och sammanbrottsregeringens usla förtroendesiffror ( DN 25/4).
Nej, det var inget skämt.
Snarare ett uttryck för socialdemokratisk villrådighet.
Flyktingkrisen och finanskrisen har förstärkt den vacklan som har präglat socialdemokratin i ett kvartssekel. 1991 var första gången i modern tid som Socialdemokraterna fick under 40 procent i ett riksdagsval. Det sågs som en katastrof då, men är 13 procentenheter mer än resultatet i Sifos aprilmätning.
Tvärtemot vad socialdemokratiska vänsterdebattörer som Daniel Suhonen och Göran Greider hävdar är djupdykningen i opinionen inte ett resultat av att Socialdemokraterna har köpt den nyliberala åtstramningspolitiken – och motvilligt accepterat mer valfrihet i välfärden. Bekymret är att partiet i grunden företräder samma politik som under storhetstiden, i ett samhälle som har globaliserats fortare än någon kunde ana.
Som historikern Anders Edwardsson påpekar i boken ”Folkhemmet i nytt ljus – en annorlunda historia” (Timbro) minskande näringslivets rörelsefrihet kontinuerligt under decennierna när Socialdemokraterna var som starkast. Nya lagar, regleringar och pålagor gjorde det svårare att starta företag. Samtidigt hölls storbolagen under armarna och levererade jobb åt arbetarklassen, som betalade västvärldens högsta inkomstskatter.
Den som lyssnar på Stefan Löfven behöver inte tvivla på att Socialdemokraterna fortfarande är bäst i klassen på att ligga sked med skattmasen, fackbossen och byggmästaren: ”Nu tar vi in lite mer skatteintäkter”, förklarar han skattehöjningarna på måttliga inkomster och småföretagande ( DN 28/4).
Det påstådda samhällsbygget består dock av återinförda subventioner och låtsatsjobb inom statliga myndigheter. Bostadssubventioner är ett dyrt sätt att stödja enskilda storbolag med oklart resultat i antalet byggda bostäder. Praktikplatser i skogen öppnar inte många dörrar till en kunskapsbaserad arbetsmarknad.
Statsministerns bruk av klassiska moralkakor som ”gör din plikt, kräv din rätt” vittnar om en vilja att distansera Socialdemokraterna från bilden som bidragsparti. Ändå blir första maj ännu ett försvar av arbetsmarknadsmodellen som inte lyckas integrera nyanlända och där många unga saknar ett jobb att gå till när den Löfvenska morgonklockan ringer.
Lars Kriss