Liberalerna jublar över att ha klarat fyraprocentsspärren i helgens EU-val. Ska det bli jubel även i fortsättningen krävs mycket arbete, hårt arbete och understundom obekvämt arbete.
Sällan eller aldrig har Liberalerna legat så här risigt till.
Val till Europaparlamentet brukar vara en av deras starkare grenar. Sveriges EU-vänligaste parti som man är. För fem år sedan fick Liberalerna nästan tio procent i EU-valet. I söndags landade man på drygt fyra. Det var med nöd och näppe som man lyckades behålla ett av två mandat. Näsan hamnade precis ovanför vattenytan.
Liberalernas misslyckande här hemma står i bjärt kontrast till hur det ser ut i övriga Norden och i Europa. Av totalt 46 EU-mandat från de nordiska länderna får den liberala Aldegruppen elva. Här finns bland annat Liberalerna och Centerpartiet tillsammans med nederländska VVD och danska Venstre. Socialdemokratiska S&D och kristdemokratiskt konservativa EPP får tio vardera.
På ett europeiskt plan går liberaler och högernationalister starkt framåt, medan socialdemokrater och konservativa rasar. Aldegruppen ökar enligt prognoser från 67 till 107 mandat. Mycket tack vare att den franske presidenten Emmanuel Macrons nya mittenparti förväntas bli en del av den liberala gruppen.
Liberal medvind i stora delar av Europa.
Liberal motvind i Sverige.
Hur kan det komma sig?
Liberalernas politiska relevans har successivt minskat. Ett valresultat ljuger inte. Det senaste riksdagsvalet var ingen höjdare. Det blev inte januariöverenskommelsen heller. Av allt att döma är det så att när partiet valde rödgrönt så valde väljarna blått. Att partiledningen drabbades av en missriktad moralpanik i fallet Cecilia Wikström gjorde inte saken bättre.
Först berättar hon om sina sidouppdrag. Partiledningen ger henne klartecken. Sedan sparkar samma partiledning henne för att hon har sidouppdrag. Det har säkerligen fått både en och två trogna L-väljare att fundera på vad partiet håller på med. Det luktar personstrid lång, lång väg.
Om valet till Europaparlamentet blev en liberal flopp på riksplanet blev det en dubbel flopp på det lokala. Störst stöd fick man i Malå med 3,6 procent. I Skellefteå blev det 2,1 procent, i Norsjö 2, i Arjeplog 1,8, i Arvidsjaur 1,7 och i Robertsfors 1,3. För att fullborda sifferexercisen: I Västerbotten fick Liberalerna 2,8 och i Norrbotten 2 procent.
Det usla valresultatet borde bli en väckarklocka nationellt, regionalt och lokalt.
Så vad göra?
Det stundande valet av ny partiledare blir i mångt och mycket ett ödesval. Ett socialliberalt hjärta klappar för Erik Ullenhag, ett högerliberalt för Nyamko Sabuni. Det kan mycket väl sluta med en kompromiss i form av Johan Pehrson, ekonomisk-politisk talesperson.
Den nya partiledarens första uppgift blir att ena ett parti som är betydligt mer splittrat än vad som syns utåt. Efterdyningarna från den uppslitande striden kring januariavtalet måste förpassas till historiens annaler. När det väl är gjort behövs en bred intern diskussion om sakpolitiken. En enad front inför nästa val är a och o.
På det lokala planet gäller för den nya gruppledaren Christina Soldan och kompani att göra avtryck i den lokala politiken, och att göra det i ”rätt” frågor. Få väljarna att inse att Liberalerna är betydligt mycket mer än ett stödparti åt den nuförtiden Moderatstyrda borgerliga alliansen.
Mycket arbete, hårt arbete och understundom obekvämt arbete är den enda vägen framåt.
Avslutar med en parafras på ordekvilibristiken mästare, tennistränaren Lennart Bergelin: Snart måste ”the bottom” vara nådd.