Vindkraften har många fördelar: vind finns överallt, och i överflöd, den leder inte till någon ökning av växthuseffekten, tekniken är väl beprövad, underhålls- och reparationskostnaderna förhållandevis små, aggregaten lätt att sätta upp och ansluta till elnäten.
Därför har regeringen också stora planer vad gäller vinkraften. Dagens 7 TWh/år ska förvandlas till 30 TWh/år 2020, 20 till lands och 10 till havs.
Men långtifrån alla är lika imponerade. P 1-programmet Kaliber kunde för en tid sedan avslöja att flera kommuner hotar med att använda sin vetorätt i samband med större vindkraftsetableringar för att på den vägen kräva vindkraftsbolagen på pengar, eller rättare sagt kompensation för ingreppen.
Ett agerande som i sin tur långtifrån alla är imponerade av. ”Utpressning”, säger Rolf Pettersson, som arbetar som projektledare för ett vindkraftbolag. ”I beslutet ska det bara vara ja eller nej, det ska inte vara några villkor och inte någon ekonomisk ersättning”, säger Maria Stenkvist, handläggare på Energimyndigheten. ”I miljöbalken finns inget stöd för att ta ut ersättning för vindkraftsetableringar”, säger miljöminister Lena Ek (C).
Så sant som det var sagt, sett utifrån vindkraftsbolagens och myndigheternas horisont, som också argumenterar för att avskaffa den kommunala vetorätten. Det är en framkomlig väg för att få fart på utbyggnaden, ja, men som också skulle skapa än större spänningar mellan stad och land.
Det kan knappast vara orimligt att de kommuner som ställer sin mark till förfogande för vindkraftsparker får någon sorts kompensation. Det här är en verksamhet som inte skapar speciellt många jobb, som kräver mycket stora ytor på grund av vindens låga effekttäthet och som i varje fall på sikt kommer att generera hyggliga vinster. Det finns, om man vill hårddra det, vissa likheter med kolonialismen: åk iväg, sök lyckan och vinster och strunta i den lokala utvecklingen.
I sin förlängning handlar det här om betydligt mer än bara några vindkraftsparker, det handlar om vad riksdag och regering är beredd att göra för att hela Sverige inte bara ska överleva, utan också få hyggliga möjligheter att leva gott. När vattenkraftbolagen byggde ut vattenkraften var man enligt lag tvungen att ge ekonomisk ersättning till den berörda bygden, den så kallade bygdepengen. Att införa en sådan när det gäller vindkraften hade varit en tänkbar väg för att ge kommunerna viss kompensation. Det skulle också göra tillståndsprövningen mer rättssäker.
Det är inte rimligt att vindkraftsbolagen kommer med snurran i ena handen och penningpåsen i den andra, lika orimligt som det är att kommuner rika på naturtillgångar men fattiga på skattebetalare inte ska kompenseras.
