Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är överens om hur landet ska styras.
De fyra mittenpartierna är också överens om att skynda på planeringen av hela Norrbotniabanan, den kustnära järnvägen mellan Umeå och Luleå.
Riktigt vad det utlovade påskyndandet innebär är svårt att veta. Inför helgens partiråd publicerade Liberalerna förhandlingsresultatet på sin hemsida. Där står det bland annat: ”Det ska ske fortsatt utbyggnad av järnvägen i norra Sverige och planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.”
I det här fallet är inte själva ordalydelsen det viktigaste. Det är i stället att två borgerliga partier – Centerpartiet och Liberalerna – nu så tydligt står bakom att Norrbotniabanan ska byggas. Och i och med att Vänsterpartiet också vill bygga finns det i dag en klar riksdagsmajoritet för banan. Förutsatt att Stefan Löfven släpps fram som statsminister när riksdagen ska rösta nu på fredag.
Norrbotniabanan har både länge och väl varit ett kärt politiskt stridsämne. Regeringen Reinfeldt ett och två påskyndade sannerligen inte arbetet. Den första milstolpen i närtid var i stället när statsminister Stefan Löfven, på Medlefors i Skellefteå, lovade att bygget skulle sätta igång inom den nyligen avslutade mandatperioden.
Milstolpe nummer två var när det löftet infriades med bara några enstaka veckors marginal. Stefan Löfven och Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon tog de första spadtagen med en grävmaskin vid Ersmark i Umeå. Skrivningen i S-MP-C-L-överenskommelsen är att betrakta som milstolpe nummer tre.
Samtidigt är det märkligt att så många politiker inte förstått Norrbotniabanans betydelse. Inte för norra Sverige, utan för hela Sverige.
För det handlar inte om godsägaren och friherren D T von Schulzenheims påstående att norrlänningarna inte hade något annat att frakta än ”smör och ripor, lin och väfnader …”, hans drygt 150 år gamla fulargument när Norra stambanan diskuterades. Det handlar om en viktig länk mellan Europa och Barentsregionens rika tillgångar på malmer, mineraler, skog, olja och gas.
Då fanns det lyckligtvis framsynta politiker, som Johan August Gripenstedt (oberoende), finansminister mellan 1856 och 1866, som förmådde att se järnvägsbyggandet i ett större sammanhang. Det är bra att det nu finns en majoritet i den svenska riksdagen som kan räknas till de framsynta politikernas skara.
För Norrbotniabanan handlar inte bara om att frakta människor och gods mellan olika stationer. Det handlar minst lika mycket om ett val för en bättre miljö och mindre utsläpp av klimatgaser. Om Sverige ska nå målet att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer håller det inte att norrländska företag tvingas frakta godset söderut med lastbil på grund av kapacitetsbrist på järnvägen.
Den förra rödgröna regeringen avsatte sju miljarder kronor i den nationella transportplanen för den första etappen av Norrbotniabanan, den mellan Umeå och Skellefteå. Det räcker till en skogsdunge i höjd med Robertsfors. Ytterligare fyra miljarder behövs för att komma till Skellefteå. Enligt en några år gammal kalkyl behövs det 30 miljarder för att nå Luleå.
Nu ska det arbetet påskyndas, vad det nu innebär. Och även om drömmen om Norrbotniabanan lever starkare än någonsin är det på sin plats att påminna om att ”it ain’t over till the fat lady sings”. Se nu till att förverkliga drömmen, och se till att göra det snabbt. Det är många som fått vänta alldeles för länge på att den här drömmen ska slå in.