FOTO: NASSER SHIYOUKHI
Det är nu tre år sedan terrorattentaten i Norge. Tre år sedan bomben small av i regeringshögkvarteren i Oslo, tre år sedan masskjutningarna på den lilla ön Utøya i Tyrifjorden. 77 människor, många av dem barn, fick sätta livet till.
Jag har läst om barnen i tidningarna, jag har sett tv-intervjuer med deras föräldrar som berättar om vilka de var, hur de var. Jag har läst deras överlevande vänners vittnesmål i bloggar, och jag har sett bilder från de lyckliga dagar då de alla ännu var i livet. Jag har gråtit över det obegripliga i att de här barnen inte längre finns. Men inte en enda av dem har jag sett död, och det är jag tacksam för.
Få människor skulle vilja att bilder på deras söndertrasade, döda barn valsade runt på internet. Få människor skulle lägga ut bilder på sin grannes söndertrasade, döda barn. Att inte sprida likbilder är en självklarhet så länge det handlar om människor i vår egen närhet, och det borde vara en självklarhet också när det gäller människor på andra håll i världen. Men det är det tyvärr inte.
Ett exempel är konflikten om den mark som numera krympt till en några mil lång remsa vid kusten i Gaza. På den ena sidan staten Israel, på den andra terrorgruppen Hamas. I mitten det palestinska folket, vars liv ingen av sidorna verkar bry sig det bittersta om.
Varje gång en människa dör utan att ha fått leva färdigt är det en tragedi. Multiplicera det med 130, som är det antal barn som har mördats i Gaza de senaste två veckorna, och tragedin blir en rent ofattbar avgrund. De senaste dagarna har ett barn i timmen dött.
Vi behöver vittnesmålen från krigets Gaza, precis som vi behövde vittnesmålen från vad attentaten gjorde med Norge. Det är så vi relaterar, det är så detta krig går bortom siffror och blir till faktisk insikt. Vad vi däremot inte behöver, är de bilder på lemlästade barnlik som människor nu postar på sociala medier.
Somliga menar att vi inte får värja oss för detta, andra att det ju är för en god sak. Men det finns tusen bättre och medmänskligare sätt att berätta om dessa barn än att sprida bilder på deras lik. En granskning av arabiska BBC visade dessutom att sådana bilder inte sällan sprids under falsk flagg. Ibland kommer de från helt andra krig, ibland blir de ett tillhygge i fel händer. Detta understryker problematiken.
Säg barnens namn, skildra deras öde, upplåt alla tänkbara kanaler till deras anhöriga. Men inget gott kommer ur en närbild på ett barnlik.
