Målet är en skola i toppklass.
Det är lätt att säga, betydligt svårare att åstadkomma, tycks det.
I Skellefteå blöder skolorna ekonomiskt: Det är ingen störtblödning, men den är allvarlig nog. Så sent som i förra veckan larmade barn- och grundskolenämnden om underskott i driftsbudgeten. Minus 23 miljoner kronor vid årets slut om ingenting görs.
Nu står hoppet till att kommunstyrelsen ska skjuta till mer pengar.
Kommunalrådet Lorents Burman (S) säger inte nej, utan kanske, kanske, kanske.
Pengar är förvisso inte allt. Men om kommunen redan i utgångsläget satsar mindre än riksgenomsnittet, och skolan därutöver gång efter annan tvingas spara, är det svårt att samtidigt utveckla undervisningen mot det rätt så intetsägande politiska målet om en skola i toppklass.
Det finns en smärtgräns, en bortre parentes. Där är vi redan, enligt Anita Eriksson, Lärarförbundet: ”Det finns ingenting att hyvla i längre”.
Skolans bekymmer kan närmast liknas vid en dramaserie, en långkörare. Avsnitt läggs till avsnitt, men inte mycket händer. Alltför lite görs för att åtgärda skolans kroniska brist på pengar.
Alliansen har i budget efter budget velat ge skolan mer pengar, men hela tiden röstats ner av en socialdemokratisk majoritet, som inte riktigt tycks vilja ta skolans problem på allvar. Det finns politiker som utanför protokollet menar att det är skolan som behöver skärpa sig, inte politikerna.
I förra veckan presenterade Kungliga biblioteket dessutom siffror som borde få varningsklockorna att dåna på Utbildningsdepartementet. 90 av landets 290 kommuner saknar helt enskilda skolbibliotek med minst 20 timmars bemanning. I Skellefteå finns tre: Balderskolan, högstadiebiblioteket på Norrhammarskolan och Kaplanskolan. Andra skolor i kommunen har bibliotek, men ingen personal, några har integrerade skol- och folkbibliotek, medan vissa i bästa fall satt upp en hylla med några slitna böcker i.
När man ser skillnaden mellan verbala ambitioner och faktisk verklighet inom svensk skolpolitik kanske det inte är så konstligt att Pisa-rankningen ser ut som den gör. Att läsförståelsen hade kunnat vara bättre – svenska elever ligger under OECD-snittet – är då heller inte förvånande.
Socialdemokraterna regerar både i Sverige och i Skellefteå. Frågan är vad de tänkt göra åt den svenska skolans problem, mer än att skylla på den förre skolministern och nuvarande FP-ledaren Jan Björklund. Om alla ska med måste klassresan börja på perrongen. Då måste alla ha samma möjligheter. Det har de inte i dag.