Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Men det ser mörkt ut. Talmannen Andreas Norlén lär få ta nya initiativ för att Sverige ska få en ny regering på plats.
Det finns många orealistiska konstellationer.
De realistiska är betydligt färre.
Moderatledaren Ulf Kristersson kände sig ”skyldig att försöka” bilda en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Men den laguppställningen hör till de orealistiska alternativen. På onsdag lär Kristersson bli den förste statsministerkandidat i modern tid som röstas ned i riksdagen.
Låt oss vara väldigt tydliga: Det näst bästa för Sverige hade varit en alliansregering. Det bästa hade varit en alliansregering med egen majoritet. Problemet är att det inte kommer att ske, inte den här gången i varje fall. Man kan drömma, hoppas och fantisera, men förr eller senare vaknar man.
Och inser att statsminister Stefan Löfvens (S) rödgröna lag faktiskt vann över Alliansen, med ett enda mandat, och inte kommer att släppa igenom en regering med Kristersson som statsminister.
Och om mot förmodan Kristersson inte röstas ned i riksdagen kommer han väldigt snart att inse att allt fagert tal om att inte bli beroende av Sverigedemokraterna var just bara fagert tal, illa förankrat i verkligheten. SD kommer att kunna fälla både budgeter och enskilda förslag.
Det finns ingen anledning att misstro Kristerssons ambition att hålla SD på flera armlängders avstånd. Men verkligheten knackar på.
Då är det bra att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) sätter ner foten. För liberala partier är det inte möjligt att ingå i en regering som är beroende av ett nationalistiskt och socialkonservativt parti för att få igenom sin politik.
Bortom alla drömmar och reformagendor finns en väldigt krass verklighet. Den verkligheten är en politik som inte går att genomföra utan stöd från ett eller flera partier utanför Alliansen.
Antalet möjliga samarbeten över blockgränsen har minskat snabbt. Ytterligare ett försvann när Kristersson sa nej till att uppvakta Miljöpartiet.
Motsättningarna inom Alliansen har skärpts successivt under resans gång samtidigt som, och det är en paradox, partierna aldrig varit så överens i sakpolitiken som nu, vilket Kristersson också påpekade på måndagens presskonferens.
I morgon onsdag lär Kristerssons dröm om en M + KD-regering gå i kras. Då gäller det för Centerpartiet och Liberalerna, som inte vill se Kristersson som statsminister i en konstellation som riskerar att bli beroende av SD, att hitta minst dåliga utväg. Det alternativet är faktiskt att tolerera Stefan Löfven som statsminister.
Det är ingen önskvärd lösning, men den är möjlig och ett alternativ som har sina fördelar.
Och så behöver Sverige en regering.
Om Stefan Löfven inte vill liera sig med Sverigedemokraterna blir han tvungen att söka stöd över blockgränsen. Det kan ge utrymme för lite fler välbehövliga liberala tankegångar. Självklart ska inget av Alliansens partier ingå i en S-ledd regering – se bara på vad som hände med Miljöpartiet – men de kunde ändå få inflytande över politiken.
Lägg därtill att den S-ledda regeringen i en ihållande högkonjunktur blundat för behovet av näringspolitiska reformer. Nu när allt fler bedömare säger att lågkonjunkturen är på väg vore det varken fel eller orättvist att låta Socialdemokraterna ta hand om den också.
Låt oss avslutningsvis konstatera: Det lyckades inte för Alliansen den här gången. Fyra år med en konsekvent och stenhård oppositionspolitik, kombinerat med interna krissamtal, för att få ihop ett välfungerande samarbete igen, skulle kunna innebära ett ännu starkare alternativ till Socialdemokraterna i nästa val.
Det finns säkerligen de som vill kalla det för utpressning, men sådan är politiken.