En man söker asyl i Sverige. Han har i panik flytt från sitt hemland eftersom han är rädd: Rädd att åter bli trakasserad och misshandlad, rädd för att hamna i fängelse och i värsta fall dömas till döden – eftersom han är homosexuell.
Mannen nekas asyl och när ärendet når migrationsdomstolen är det ingen som ifrågasätter hans sexuella läggning. Inte heller är det någon som tvivlar på att homosexualitet är olagligt i hans hemland. Han får dock avslag, i regel för att domstolen misstror berättelsen om hur hans sexuella läggning blev känd.
Detta framgår i två nya analyser om hbt-flyktingar från Nigeria och Uganda som RFSL tagit fram (Svenska Dagbladet, 30/7). Enligt rapporten har 41 av 44 hbt-flyktingar från Nigeria, vars ärenden prövats i domstol under perioden januari 2010 till april 2013, fått avslag. Motsvarande siffra för ugandier är 50 av 58. Avslagen har skett trots att straffet för homosexualitet i Nigeria, på nationell nivå, är 14 års fängelse. Enskilda delstater har dock sharialagar med såväl prygling som avrättning på straffskalan.
För homosexuella ugandierna är det nästan lika illa. I dag riskerar de livstids fängelse, men om ett nytt lagförslag antas kan de i framtiden komma att dömas till döden. Enligt utlänningslagen, som gäller i Sverige sedan 2006, ska personer som fruktar förföljelse på grund av sin sexuella läggning klassas som flyktingar. Asylansökningar från homosexuella nigerianer och ugandier borde således i det närmaste kunna klassas som rutinärenden, om man enbart ser till lagtexten.
Problemen börjar när man gräver djupare och läser förarbetena till lagen. Enligt Aino Gröndahl, jurist vid RFSL och offentligt biträde vid asylprövningar, står det dels att Sverige aldrig får utvisa en person till ett land där denne måste dölja sin sexuella läggning, dels att handläggaren får ta hänsyn till huruvida personen dolt sin homosexuella läggning i hemlandet (Arbetaren, 25/7).
Det betyder att domstolen kan avslå en asylansökan med motiveringen att personen kan fortsätta att dölja sin sexuella läggning, alternativt bevilja asyl med motiveringen att alla har rätt att vara öppna med vilka de är. Hur domen faller beror en aning förenklat på vilken del i förarbetena domstolen väljer att följa.
De vitt skilda tolkningarna gör migrationsdomstolarnas bedömningar inkonsekventa och rättsosäkra, vilket varken är hållbart eller värdigt en rättsstat. Det är hög tid att Migrationsöverdomstolen sätter ner foten och fastställer ett prejudikat, så att alla vet vilken praxis som gäller. Människors framtid får inte äventyras av något så godtyckligt som luddiga förarbeten.
