Partiledarna håller sina sommartal dessa dagar, och i går var det dags för Centerpartiets Annie Lööf. Med ett år kvar till valet har Lööf en tung period bakom sig, med skandalen på Tillväxtverket och cirkusen kring partiets idéprogram. Så hur planerar Lööf att vända opinionsläget?
Som så ofta ägnade C-ledaren en hel del tid på att prata om företag; det behövs fler regelförenklingar och staten ska ta större ansvar för sjukskrivningar. Partiet vill att företagen ska slippa ansvaret för den andra sjuklöneveckan.
Ungdomsarbetslösheten är också en hjärtefråga, och här tvekar Lööf inte att rikta udden mot arbetsrätten. Fler ska bli lärningar och unga ska inte hänvisas till datakurser på Arbetsförmedlingen, fortsatte hon.
Centerpartiet vill även införa ett nytt skatteavdrag, FOU-avdrag, för företag som satsar på innovationer. Problemet med olika skatteavdrag är att politiker duttar lite här, och lite där. Rut-avdraget är ett bra exempel på det. En bättre modell är att justera skatter generellt, och inte för vad som är populärt för stunden.
Det råder ingen tvekan om var Lööf vill placera sig på den svenska politiska skalan: ”Om olyckan är framme och vi får en socialistregering nästa år så kommer alliansens fyra partier att bli ett oppositionsalternativ.” (Expressen, 2013-08-14). Med tanke på att Socialdemokraterna under Stefan Löfven har tagit stora steg högerut, och att S förmodligen kommer att gå till val med Miljöpartiet, låter varningen lite väl dramatisk. Uttalandet kapslar även in ett av Centerpartiets grundläggande problem: allianslojaliteten.
Medan FP-ledaren Jan Björklund ofta går sin egen väg, och gärna signalerar det, sitter Lööf snällt i båten. Taktiken har haltat. Och ännu råder frågetecken om vart partiet är på väg: ett liberalt miljöparti som konkurrerar med MP eller ett liberalt landsbygdsparti?
I sommartalet berömde Lööf Jordbruksverkets landsbygdsprogram, och sa att pengarna gör stor nytta. Riktigt så fina slutsatser kom inte utredaren av landsbygdsprogrammet fram till, kritiken från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi var tvärtom hård.
Här hade Lööf med fördel i stället ha kunnat betona vikten av att miljarderna går till rätt saker. Eller varför inte lyfta frågan om infrastruktursatsningar, såsom Norrbotniabanan, i landets nordligare delar. Hon hade även kunnat yttra en gnutta självkritik i frågan om regeringens gruvpolitik, som favoriserar gruvbolagen men som slår mot markägare och natur.
Det hade varit öppet mål för ett liberalt parti som värnar landsbygden. Släpp allianslojaliteten, Lööf.