Hyrpersonalen står endast för 2,2 procent av personalkostnaderna i Västerbottens läns landsting.
Västerbottens läns landsting har ett tydligt mål.
På sin hemsida har en av de största klickbara knapparna rubriken ”Oberoende av inhyrd personal”.
Ambitionen är att lösa sjukvårdens personalförsörjning på andra sätt än genom frilansade sjukvårdspersonal.
Den blivande regionen brottas inte med ett för Västerbotten unikt problem. Runt om i landet lappas och lagas det i scheman för att hålla igång vårdproduktionen. Effekten är dock extra kännbar i glesbygden.
Det finns ingenting som tyder på att den offentliga sektorns beroende av inhyrd, helikopterlandsatt personal kommer att minska. Tvärtom. En allt större andel seniorer i befolkningen kommer obönhörligen att öka pressen på landstingen.
Tyvärr får varje region/landsting konkurrera om i stort sett samma personalpool, samtidigt som det krävs nationella lösningar på personalförsörjningsfrågan. Förutom att locka ny personal handlar det även om att behålla den befintliga.
Av den tioåriga prognos, som Västerbottens läns landsting tog fram förra året, framgår att av de totalt 5 226 medarbetare, som förväntas lämna landstinget framöver, utgörs 62 procent av personer som kommer att göra det av andra skäl än ålderspension vid 65. Det skapar utmaningar i budgetarbetet.
Hyrpersonal behöver inte vara av ondo. Tvärtom är personal på korta besök ofta lösningen på personalbristen inom vården. Vården är inte till för sjukvårdspersonal utan för patienter.
Det heter vård efter behov, inte efter personaltillgång. Även framöver bör hyrpersonal ses som ett komplement, inte som ett naturtillstånd.
Möjligen löses en del av personalbristen genom politiska attitydjusteringar. Politikerna måste våga prioritera och välja bort. På nyhetsplats i Norran säger Karin Lundström (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, bland annat att landstinget har ”för mycket verksamhet i förhållande till budget”. Det är ett graverande erkännande som förpliktigar till tydliga vägval.
Trots en tydlig målsättning om minskat beroende av hyrpersonal finns det ingenting som tyder på att en magisk situation kommer att uppstå, som gör att varken Västerbotten eller andra regioner automatiskt kommer att bli självförsörjande på personalresurser.
I en ny delårsrapport till Karin Lundströms nämnd konstateras att kostnadsökningstakten är ”betydligt högre” jämfört med föregående år främst vad gäller personalkostnader, utomlänsvård, medicinskt material samt minskade tandvårdintäkter till följd av regeringens reform för kostnadsfri tandvård för unga mellan 20 och 22 år.
Landstingets budgetproblem beror alltså inte enbart på hyrpersonalen. Att denna vårdpersonalgrupp endast utgör 2,2 procent av de totala personalkostnaderna antyder att stafettläkare och annan inhyrd sjukvårdspersonal är en tacksam ursäkt att skjuta fram för att undgå att göra tydligare prioriteringar.
De 65 miljoner kronor som hyrpersonal kostar i Västerbotten understiger vida det underskott på 190 miljoner kronor jämfört med budget som hälso- och sjukvårdsnämnden flaggar för. Och då har kostnaden för hyrpersonal ändå minskat med 12 miljoner kronor jämfört med förra året.
Minska gärna beroendet av och kostnaderna för hyrpersonal. Men beskyll inte frilansande vårdpersonal för att vara orsaken till Västerbottens röda budgetsiffror.
Csaba Bene Perlenberg