Hot mot politiker är också ett hot mot den svenska demokratin.
Det är en slutsats, en mening som med åren har blivit så vanligt förekommande att man knappt reagerar på den längre. Hatet och hoten har blivit vardag.
Men så är det väl ändå inte i Skellefteå?
Jo, precis så är det, också i Skellefteå.
Norran förde i förra veckan samman gruppledarna för de politiska partierna i kommunen. Bilden som växte fram var lika vedervärdig, skrämmande och oacceptabel som den var väntad.
Kommunalrådet Maria Marklund (S) har fått rena hotbrev hemskickade till sig, moderata politiker har uppmanats att lämna kommunen, annars kan ”obehagliga saker inträffa”, lokala SD-politiker ska ”skjutas för sina åsikter” och Agneta Hansson (V) var utsatt för en stalker som följde henne i princip varenda steg som hon tog.
Bakom gruppledarna, bakom partiernas ”ansikte utåt”, finns fotfolket, de som brinner för politiken, för en politisk inriktning, för att verka för ett bättre samhälle. Ibland tänker jag; de måste brinna väldigt mycket för att vara beredda att betala priset för sitt politiska engagemang.
En viss grad av trakasserier och hat är förmodligen ofrånkomligt. Psykisk sjukdom är svårt att göra någonting åt, ett par förhastade ord vid besked om negativa politiska beslut kan vara svåra att stoppa. Däremot får hot, rent våld och systematisk, politisk förföljelse aldrig ursäktas.
Det är tufft att vara politiker i dag. Extra tufft är det att vara sverigedemokrat. Enligt politikernas trygghetsundersökning från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 har 43 procent av SD-politikerna utsatts för politiska hot, 26 procent av miljöpartisterna och 24 procent av vänsterpartisterna. Enligt samma undersökning har en av tio kommunfullmäktigepolitiker i Skellefteå utsatts för hot på grund av sitt politiska uppdrag.
Bättre än riksgenomsnittet, ja, det är det, men trots det fullständigt oacceptabelt.
Nej, politikerna är inte allmänhetens spottkopp, fria att behandla på valfritt kränkande sätt, även om det ibland är lätt att man får den uppfattningen. Trakasserierna och hatkampanjerna betraktas alltför ofta lite överslätande. Många drabbade drar sig för att polisanmäla, dels är uppklarningsprocenten skrämmande låg, hoten och hatkampanjerna leder nästan aldrig till någon rättslig påföljd, dels handlar det om en rädsla att hatet och hoten ska eskalera.
Ändå är det just det som trakasserade och hotade politiker måste göra. En polisanmälan fungerar som en viktig markering att den svenska demokratin inte accepterar att folkvalda politiker trakasserar, hotas, utsätts för våld. Utan hot om negativa konsekvenser saknar plågoandarna incitament att sluta upp med sina dumheter.
Det måste till en radikal attitydförändring, både från samhällets och från enskilda individers sida. Om inte riskerar demokratin att förpassas till ett sluttande plan där lutningen bara ökar för var dag som går. Risken är att det till slut blir för få politiskt intresserade som vill engagera sig partipolitiskt, på grund av den utsatthet som det innebär. Vad det i sin tur skulle innebära för den svenska demokratin är inte särdeles svårt att räkna ut.