Tre skolflickor i Pajala kommer inte delta på dansen under idrottslektionerna. Dans strider nämligen mot familjens laestadianska tro, enligt en dom från kammarrätten i Sundsvall. En del tycks se dans som en petitess. Men att skolplikten naggas i kanten till förmån för livsåskådningar är ingen liten sak.
Den nya skollagen, som infördes för två år sedan, har tydliggjort att religion eller filosofisk övertygelse inte är skäl nog att hålla barn från skolan. Folkpartiet, med dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i spetsen, var pådrivande i frågan. Numera får elever därför inte undantas från simundervisning och lektioner i sex- och samlevnad.
Samtidigt ser vi gång på gång hur religionsfrihet åberopas när undantag krävs. Exempelvis beslöt Göteborgs kammarrätt så sent som i fjol att ett judiskt pars fyra flickor, i åldrarna sex till fjorton, skulle få hemskolning i stället för att gå i skola.
Att föräldrarnas livsåskådning väger tungt framgår även i den aktuella domen om flickorna i Pajala. Föräldrarna, som överklagat tidigare beslut och nu fått kammarrätten på sin sida, menar att det är diskriminerande och kränkande att barn måste delta i undervisning som går emot föräldrars tro. Jag skulle vilja vända på det: det är diskriminering att barn undanhålls moment i skolan, på grund av föräldrarnas tro.
Andra vill gå i motsatt riktning. Exempelvis har den konservative debattören Roland Poirier Martinsson kallat regeringens negativa syn på hemskolning ”en skamfläck på borgerligheten”. Borgerliga magasinet Neos chefredaktör Paulina Neuding riktar även hon kritik mot allianspolitiker som värnar skolplikten, då hemskolade barn i USA bland annat har visat sig vara aktiva i föreningslivet och når resultat (Svenska Dagbladet, 2012-11-02).
Nu kan man fråga sig om USA, där barn i Amishbyar isoleras och aldrig får se kartor över världen, är ett föredöme i dessa frågor. Dagens Nyheters ledarsida visar sig också värna föräldrarnas önskemål, och skriver apropå Pajala-fallet att ”dansen är en fysisk handling som ligger inom den mest intima personliga sfären, och inom rätten till den egna kroppen.” (2013-08-02). Med det argumentet borde inget barn ”utsättas” för den fara DN utmålar dansen som.
I själva verket är skolan för en del barn den enda chansen att få prova på dans, simning och mycket annat. Det är därför skolan ska vara till för barnen. I stället har vi fått domar som prioriterar föräldrarnas livsåskådning, och som låtsas att föräldrars frihet aldrig betyder barns ofrihet.