Kinas ekonomi växer så att det knakar. Men när tåget rullar ut från stationen så är inte alla ombord, för att tillåta sig en parafras på ett Göran Persson-citat, det att ”alla ska med”.
För knappt två veckor sedan var det Kanelbullens dag. En dag som fick vederbörlig uppmärksamhet. I dag är det Världshungerdagen, en dag då tankarna ska gå till alla 800 miljoner människor världen över som inte kan äta sig mätta; från tiggaren utanför entrén till matvaruaffären till de 165 miljoner barn som lider av undernäring.
Vem uppmärksammar världssvälten?
Kina är på väg att gå sönder, klyftorna i samhället ökar i allt snabbare takt, rik blir allt rikare medan fattig blir allt fattigare. Förvandlingen från strikt planekonomi till brutal blandekonomi har inte tagit många år, och lämnat många kvar på perrongen. Det enda som återstår från Mao Zedongs dagar är kommunistpartiets beslutsamhet att inte tillåta att Kina demokratiseras.
Kina har gjort en imponerande klassresa, enligt vissa beräkningar är man världens största ekonomi. Men så här på Världshungerdagen är det på sin plats att påminna om att över 82 miljoner kineser lever i fattigdom, på mindre än en dollar om dagen. Men det handlar inte bara om låg inkomst, det handlar också om brist på rent dricksvatten, vägar, elektricitet, utbildning och medicinsk vård.
Det kinesiska undret har inte bara vinnare.