2016 blev Skellefteå en Fairtrade-diplomerad kommun.
Syftet med Fairtrade är gott. Att förbättra arbets- och levnadsvillkoren för odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom genom rättvisare handel.
Det finns studier som säger att det är så, och studier som pekar på raka motsatsen. Svenska Agrifoods, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet, menar till exempel att vanlig handel har bättre möjligheter att lyfta människor ur fattigdom, att Fairtrade i sämsta fall kan vara kontraproduktivt.
Just den diskussionen överlåtes härmed till fortsatta akademiska studier med konstaterandet att slutsatserna hittills långtifrån alltid varit till Fairtrades fördel.
I Skellefteå har Fairtrade blivit en het politisk potatis, med tydliga ideologiska inslag. Moderaternas gruppledare Andreas Löwenhöök vill att kommunen ska säga upp avtalet. Det vill inte den rödgröna majoriteten. Av förklarliga skäl. För den del av Fairtrade som tar betalt för licensieringen ägs till hälften av socialdemokratiska LO. Den andra hälften ägs av Svenska kyrkan.
Den rödgröna majoriteten i fullmäktige tyckte att det räckte med att ge nämnden för support och lokaler i uppdrag att lämna förslag på framtida ambitionsnivå i samarbetet med Fairtrade. Vilket gör att frågan, i varje fall för tillfället, göms undan i snåriga kommunala beslutsprocesser.
Självklart är det viktigt med en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling. Fackliga rättigheter ska respekteras, det ska gå att leva på sin lön, det är viktigt med investeringar i utbildning och sjukvård. Allt det där menar Fairtrade själva att deras märkning är en garant för. Men som redan påpekats håller långtifrån alla med.
En sak är i varje fall säker: Det är ingen kommunal uppgift att opinionsbilda för fackföreningsrörelsen. För det är vad Skellefteå sysslar med.
I och med att man är en Fairtrade-diplomerad kommun förbinder man sig nämligen att ha en mätbar målsättning och öka konsumtionen av Fairtrade-märkta produkter, en styrgrupp för arbetet ska utses, en kartläggning av näringsidkare som säljer Fairtrade-märkta produkter ska upprättas och kommunen ska bedriva opinionsbildning för Fairtrade, minst fyra informationsinsatser ska genomföras varje år. (Källa: ”Fairtrade: så betalar kommunerna för att bedriva opinionsbildning” från Skattebetalarna)
Skellefteå har tagit sin opinionsbildande uppgift på fullaste allvar. 2017 arrangerade Skellefteå ett 20-tal informationskvällar. Flest i landet. Över 400 000 kronor kostade kalasen. Men då är lönekostnaderna inräknade. Totalt har de 44 Fairtrade-diplomerade kommunerna spenderat 1 811 245 kronor på opinionsbildning för Fairtrade.
Det är inte rimligt att skattepengar används för att bilda opinion för enskilda varumärken på uppdrag av andra.
Framförallt inte nu sedan Skellefteå kommun har tvingats påbörja resan från svängrum till svångrem. I början av året kom beskedet. Det kan komma att behöva spara 62 miljoner kronor nästa år. Nämnderna har redan nu fått i uppgift att fundera på hur det ska gå till. Då är det i första hand de kommunala kärnverksamheterna som ska värnas.
Det är upprörande, sa Bill, stötande, sa Bull.