Vad är rimligt att en kommun ska stå för, och vad ska den inte stå för.
Frågan är intressant, och ständigt aktuell, men inte alltid helt lätt att besvara. Men en kommun ska bland annat se till att det finns förskolor, skolor, socialtjänst och äldreomsorg, den ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder, hälsoskydd och miljöskydd, räddningstjänst, vatten och avlopp och bibliotek.
Visst regleras i lagar och förordningar, annat tar kommunen frivilligt på sig, som en extra service till medborgarna eller för att kommunen – i generaliserande ordalag – ska kunna växa.
Trots att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker att det finns ett orsakssamband mellan symtom som rodnad, stickande känsla i huden, yrsel och trötthet och elektromagnetiska fält (Folkhälsomyndigheten) väljer Skellefteå kommun att betala ut elsaneringsbidrag. Hittills har nästan en miljon kronor delats ut sedan bidraget infördes 2005.
Det är SVT Nyheter som kartlagt vilka kommuner som betalar ut bidrag för elsanering till personer som betraktar sig som elöverkänsliga. Skellefteå och Umeå gör det, och skyltar med det, Filipstad och Stockholm gör det också, men utan att skylta med det, medan Linköping, Luleå och Örnsköldsvik har gjort det, men slutat med det.
Det här är ingen lätt fråga. I den ena vågskålen finns myndigheterna och vetenskapen, i den andra en personlig känsla hos många av de personer som säger sig ha drabbats av elöverkänslighet att må bättre. Eller som Evelina Fahlesson (S), ordförande i bygg- och miljönämnden i Skellefteå, säger till SVT Nyheter: ”Vi har träffat de personer som har fått elsaneringsbidrag och de har berättat för oss att de har blivit hjälpta och nu i många fall kan fungera i samhället på ett positivt sätt.”
I Skellefteå har 40 personer tillsammans fått nästan en miljon kronor i bidrag. Det gör i genomsnitt 25 000 kronor per person. En för samhället synnerligen blygsam siffra för att de drabbade ska kunna fungera bättre i vardagen.
Å andra sidan är det inte rimligt att en kommun sätter sig över både myndigheter och vetenskap och betalar ut bidrag till någonting som egentligen inte finns, för att självdiagnosticerade patienter ska känna sig trygga. Nej, missförstå mig inte, jag ifrågasätter inte sjukdomssymtomen, det finns människor som har besvär, mer eller mindre allvarliga sådana. Men om det sedan är elöverkänslighet eller någonting helt annat överlåter jag med varm hand till läkarvetenskapen att avgöra.
Och som vanligt uppstår frågan om var gränsen går? Kan man neka någon annan, med en icke-vedertagen diagnos att få behoven tillgodosedda med hänvisning till att elöverkänsliga har fått det? Juridiskt sett går det säkert bra, moraliskt blir det betydligt svårare. Någonting att tänka på nästa gång frågan kommer upp till behandling i kommunens nämnder och styrelser. För det kommer den att göra – förr eller senare.