Alla förtjänar tryggheten i att ha ett eget hem.
Ens hem är ens borg.
Dörren man stänger om sig och de tak, väggar och golv som omsluter en är en vallgrav mot världen utanför.
Men att vara hemma är inte bara en känsla. Det är en konkret, fysisk plats som definierar ens plats i världen i relation till både sig själv och till andra.
I en stilla vrå samlar vi kraft för att möta morgondagen.
Motsatsen, att ofrivilligt sakna en fast plats i tillvaron att kalla ens egen, är att vara i konstant underläge. Ofriheten i att vara beroende av andras försorg, eller att vara exponerad och otrygg i offentligheten, gör en inte mindre värd som människa, men påverkar och urholkar värdighet och självkänsla.
I Skellefteå saknar cirka 20 personer ett eget boende. Men att vara bostadslös och hemlös är i grunden två olika saker.
Däremot kan det ena leda till det andra. I avsaknad av övriga sociala problem kan bostadslöshet vara tillräckligt illa; att kunna sova på vänners eller familjemedlemmars soffor är en lyx som hemlösa som tvingas sova ute eller i trappuppgångar, öppna källare eller under broar inte ens vågar drömma om.
Medan hemlöshet inte sällan är konsekvensen av sociala faktorer, en missbruksproblematik eller psykisk ohälsa kan bostadslöshet alstra och leda till nämnda problem. Båda situationerna kräver riktade insatser. En viktig aspekt är att skingra det sociala stigmat som inte sällan associeras med att sakna ett hem.
När Skellefteå kommun faller till föga i uppdraget att ha en fungerande lokal bostadsmarknad, med vettiga köer eller i övrigt saknar förmåga att erbjuda billiga bostäder för ungdomar och svaga grupper, är det till civilsamhället som kommunen vänder sig.
I Skellefteås fall handlar det om de ideella verksamheterna LP-stiftelsen och Stadsmissionen som fått frågan om de skulle kunna tänka sig att starta ett härbärge. Kommunen är beredd att skjuta till en och en halv miljon kronor. En sådan lösning är ypperlig som nödlösning och social krockkudde men är knappast en lösning på bostadsproblematiken i kommunen.
Civilsamhället har oftast en helt annan form av kapital än vad kommuner kan skjuta till rent monetärt. Det är trovärdighet och förtroende.
För människor i utkanten av majoritetssamhällets bekvämligheter kan kontakt med myndigheter och kommun uppfattas som sju sorger och åtta bedrövelser. Fristående aktörer, med stöd av och på uppdrag av kommunen, kan erbjuda en nattlig fristad från krav och bister verklighet som underlättar i utsatta människors liv.
Men sedan då?
Ett härbärge får inte bli en ändpunkt, utan en tillfällig hållplats, utan att för den sakens skull kännas otryggt för de som nyttjar dess trygghet. Att tillhandahålla ett härbärge kan förvisso förhindra eller dämpa utvecklingen av andra sociala problem, men det löser inte grundproblemet med att människor saknar en egen bostad.
Här krävs en helt annan typ av ihärdighet och långsiktiga lösningar. Allmännyttan måste elda på för socialt hållbar nybyggnation, flyttkedjor måste smörjas och kommuner garantera sociala bostadskontrakt. Bland annat.
Men framför allt måste vi hålla fast vid faktumet att människor som är hemlösa inte är värdelösa. Alla förtjänar ett eget hem.
Csaba Bene Perlenberg