Carina Sundbom (C), Charlotta Enqvist (KD) och Christina Soldan (L) presenterade Alliansens skuggbudget tillsammans med Andreas Löwenhöök (M).
Skellefteå befinner sig i förändringarnas tidevarv. Optimismen spirar.
Men med tillväxt och utveckling kommer också utmaningar. Frågan är hur dessa bäst ska mötas.
I måndags presenterade den röda majoriteten i Skellefteå sitt budgetförslag, på tisdagen var det den borgerliga Alliansens tur. Det finns både skillnader och likheter. Likheterna finns bland annat i omvärldsanalysen, med en stundande lågkonjunktur, och de demografiska utmaningarna. Skillnaderna i hur dessa bäst ska mötas.
Socialdemokratin i Skellefteå har historiskt sett agerat ”försiktig general”. För dem har det varit viktigare att värna och förvalta ett arv än att blicka framåt. De senaste åren har det skett en märkbar förändring. Man kan med fog tala om ett paradigmskifte i och med försäljningen av Skebos lägenheter och det varma välkomnandet av friskolan Engelska skolan till Skellefteå.
Men det är inte tillräckligt mycket, och inte tillräckligt snabbt. I varje fall om man får tro Alliansen. I sitt budgetförslag ”En tillväxtkommun som håller ihop” presenterar de en rad områden där tjänster som i dag utförs i kommunal regi med fördel kan upphandlas eller konkurrensutsättas.
Det handlar om allt från fotvård, sophämtning, bilverkstäder och växthus till att införa valfrihetssystem inom hemtjänsten (LOV) och arbeta aktivt för att locka fler friskolor till kommunen.
Tankegångar som på intet sätt är nya hos de fyra borgerliga partierna, men tidigare år inte lika tydligt uttalade, och inte med samma fokus. Eller som Andreas Löwenhöök (M), oppostionsråd och ledare för den samlade Alliansen, uttryckte det: ”Kommunen ska inte konkurrera med näringslivet när tjänsterna kan upphandlas.”
Nej, det ska inte kommunen göra, konkurrera med näringslivet. I varje fall inte så länge näringslivet kan erbjuda samma tjänster antingen billigare eller med högre kvalitet till samma kostnad. Det borde vara en självklarhet, inte minst i tider som dessa när välmående Skellefteå ser ut att bli tvunget att börja vända på slantarna. Då måste ekonomi vara viktigare än ideologi.
Klassresan börjar i klassrummet, konstaterade Jan Björklund på den tiden han ledde Folkpartiet, inte Liberalerna. Det är inte svårt att hålla med. Om det är någonstans där livschanser kan utjämnas, uppfyllas och grusas så är det i skolan. Sveriges utveckling från bondesamhälle till industrisamhälle och kunskapssamhälle har varit nära sammankopplat med att utbildningen blev var mans/kvinnas egendom och en rättighet för alla oavsett ekonomisk eller social position.
Skolan i Skellefteå är ett sorgebarn. Ekonomin är körd i botten, skolor överskrider sin budget. Studieresultaten är på väg åt fel håll. Nästan en av fyra elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Antalet behöriga lärare minskar. Den socialdemokratiska majoritetens budgetförslag innehöll förvisso mer pengar till skolan. Men inte mer än att det täcker kostnads- och löneökningar. Så någon satsning på att nå målet, en skola i toppklass, blev det inte.
Visst har det satsats på skolan i Skellefteå. Det har byggts nya skolor, befintliga har fått en ansiktslyftning. Den satsningen fortsätter. Och det är bra. Självklart ska eleverna, från förskolan hela vägen till studenten, ha bra och ändamålsenliga lokaler. Men lokaler är inte allt. De måste också fyllas med kunskap, med lärare med förutsättningar att klara av sitt uppdrag.
Skellefteå befinner sig i förändringens tidevarv. Frågan är om man möter framtiden med försiktighet, som majoriteten, eller vill ha en snabb och revolutionerande förändring.
Fotnot: Den som är intresserad av siffror, satsningar och besparingar kan läsa om dessa på nyhetsplats.