Turkiets nyss avslutade val till parlamentet och presidentposten blev ännu ett fall bakåt för rättsstaten och ett enormt kliv ifrån den nu helt avsomnade tanken att Turkiet ska bli en naturlig del av Europa.
Recep Tayyip Erdoğan stärkte sitt grepp om den presidentpost som han likt ryska Vladimir Putin gjort till synonym med sin egen person. Förvisso kom det prokurdiska partiet HDP in över den absurt höga spärrgränsen på tio procent med ytterligare 1,5 procent tillgodo, men med 52,5 procent av personrösterna i presidentvalet sitter Erdogan tryggt. Hans bundsförvanter stavas nationalism med religiösa och kulturella förtecken blandat med lättkränkthet och drömmar om en ny-ottomansk storhetstid.
Valet omgärdas dock av flera frågetecken. Två av de fyra svenska riksdagsledamöter som bjudits in som valobservatörer av Turkiet har råkat ut för demokratiska krumbukter och motstånd. Båda tillhör den västerbottniska riksdagsbänken.
Först ut var miljöpartisten Jabar Amin som vid ankomst till Atatürk-flygplatsen i Istanbul blev fråntagen sitt pass, gripen och sedan hemskickad till Sverige igen samma dag. Även en tysk parlamentariker blev på samma sätt stoppad från att utföra sitt demokratiska uppdrag som valobservatör.
Att Turkiet först bjuder in parlamentariker för att sedan vägra dem inträde är bortom besynnerligt beteende och avslöjar en nyckfull och ängslig repressiv regim i Ankara.
Även den moderata riksdagsledamoten Edward Riedl fick smaka på den turkiska statens antidemokratiska tendenser då han på inbjudan av den turkiska staten försökte utföra sitt uppdrag som OSSE-valobservatör i den kurdiskt dominerade staden Diyarbakir i östra delarna av landet.
Riedl har återgett händelserna för Västerbottens-Kuriren:
Då han tillsammans med en bulgarisk parlamentarikerkollega vistades i en vallokal blev de uppmanade av polis att lämna platsen. Parlamentarikerna vägrade och fortsatte i stället till en annan vallokal. När de sedan närmade sig sin bil kom nya, civilklädda poliser och förde dem till vad VK beskriver som en kontrollstation. Där blev de europeiska valobservatörerna sedan kvarhållna. När den bulgariska ledamoten krävde att antingen bli frisläppt eller gripen släpptes de båda.
På sin öppna Facebook skrev Edward Riedl efteråt:
”Ett land som beter sig så pass illa som Turkiet gjorde mot oss internationella valobservatörer når inte upp till anständighetens gräns. Dessutom kunde vi konstatera att oppositionen inte gavs samma möjlighet att verka i valrörelsen som regeringspartiet. Mitt intryck är att Turkiet har en mycket lång väg kvar för att ses som en fungerande demokrati.”
Tyvärr har Edward Riedl rätt. Att två riksdagsledamöter från Västerbotten blir motarbetade av samma stat som bjöd in dem för att garantera valprocesserna legitimitet är lika ynkligt som det är sorgligt.
Det är tydligt att Erdogan och den allt mer repressiva turkiska regimen som smält samman med statsapparaten är ointresserade av ett ens låtsas om som att Turkiet har en frihetlig framtid tillmötes.
Csaba Bene Perlenberg