Den styrgrupp som ska leda förberedelsearbetet inför en gemensam region i norra Sverige har haft sitt första möte.
Nästan samtidigt slår tidningen Sjukhusläkaren larm om de dramatiskt långa kötiderna till svensk sjukvård. Inte minst här i Västerbotten är situationen fullständigt oacceptabel.
Detta säger vårdgarantin: En patient ska få kontakt med primärvården samma dag, efter bedömning få tid hos en allmänläkare inom sju dagar, ett första besök inom den specialiserade vården inom 90 dagar och efter beslut få en operation/åtgärd inom ytterligare 90 dagar.
Hur svårt kan det vara?
Väldigt svårt, uppenbarligen, i varje fall i de fyra nordligaste länen, de som tillsammans ska bilda Stornorrland. Samtliga i kvartetten befinner sig i botten när det gäller patienter som fått vänta längre än 90 dagar.
Sämst är Västernorrland (47 procent), näst sämst Västerbotten (44 procent). I Jämtland/Härjedalen får 41 procent av patienterna vänta i mer än 90 dagar, i Norrbotten 40. Bäst är Halland (sju procent) och snittet för riket ligger på 31.
Vårdköerna i Västerbotten har funnits i många år. De har diskuterats politiskt minst lika länge. Stundtals har det sett lite bättre ut, stundtals lite sämre, men sett över tid har de inte förändrats särdeles mycket. Ofta skylls det på personalbrist; för få läkare, för få sjuksköterskor, för lite laboratoriepersonal.
Jo, personalsituationen är knepig, men uppenbart är att det som gjorts för att få läkare till Västerbotten och få dem att stanna här har varit otillräckligt, eller så har man gjort fel saker.
Vad ska då göras?
Ja, först och främst ska man inte ens tänka tanken att börja ”bötfälla” de landsting som inte klarar av att uppfylla vårdgarantin och dess intentioner. Det hade inneburit att du och jag, och alla andra helt vanliga skattebetalare, fått betala priset för att arbetsgivaren inte klarar av att sköta sitt jobb.
När Liberalerna i Västerbotten tidigare i höstas sa nej till att bilda en norrländsk storregion var det den demokratiska aspekten som vägde tyngst. Både de geografiska och mentala avstånden mellan befolkning och makt skulle bli för stora. Så sant som det var sagt.
Men även sjukvårdsfrågorna vägde tungt. Så här skrev L i ett pressmeddelande: ”Regionfrågan hänger nära samman med hur sjukvården i Sverige ska organiseras. Svensk hälso- och sjukvård håller en god kvalitet i internationella jämförelser och ligger i topp när det gäller medicinska resultat. Men det finns utmaningar, bland annat när det gäller patienters delaktighet och att skapa en likvärdig sjukvård över hela landet. Liberalerna i Västerbotten menar dock att dessa utmaningar kan mötas på andra sätt än genom att det bildas storregioner.”
Kanske är det dags att tänka i helt andra banor nu när sjukvården och dess utmaningar hamnat under lupp i samband med regiondiskussionerna. Kanske är det dags för staten att ta över ansvaret för hela eller delar av sjukvården.
För det verkar som om flera landsting, bland annat Västerbottens läns landsting, helt enkelt inte längre är mäktiga sin uppgift.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor. Då kan inte vården och vårdköerna vara så ojämlika som i dagens Sverige. Låt därför staten ta ett större ansvar för landets sjukvård.