En röd liten stuga med vita knutar, en solstol på en soldränkt strand, en semesterresa, eller varför inte en lite längre tur med segelbåten.
Många svenskar när stora drömmar om vad de ska göra på semestern, samtidigt som andras förhoppningar stannar vid att slippa bli misshandlade, slagna. För även om Sverige tar semester så gör mäns våld mot kvinnor inte det.
Sverige brukar skryta med att ha god beredskap. Det bedyrade den dåvarande statsministern Per Albin Hansson redan 1939. Det var inte riktigt sant då, och det är inte riktigt sant nu heller. Se bara på skogsbranden i Västmanland, på Estoniakatastrofen, på tsunamin i Sydostasien.
Beredskapen att ta hand om våldsutsatta kvinnor och barn är heller inte god, om det har vi kunnat läsa nu i sommar, om kommuner som gått på sparlåga, som överfört ansvaret på ideella organisationer, när de själva har tagit semester.
Ett exempel: Centrum för kvinnofrid, en verksamhet som drivs av Skellefteå kommun, med uppgift att ”hjälpa alla kvinnor i alla åldrar som lever eller har levt i en relation där de har blivit slagna, hotade, förnedrade, kränkta eller illa behandlade på något sätt” (citat från kommunens hemsida) tog semester och stängde verksamheten i fem veckor. Vilket i sin tur inneburit att Guldstadens Kvinnojour, som har haft öppet hela sommaren, har haft ”jättemycket att göra”.
Samtidigt kan det knappast vara någon överraskning att sommar + sol + semester = ökad alkoholkonsumtion och därmed också en betydande ökning av anmälningarna om grov kvinnofridskränkning. Brottsförebyggande rådets statistik ger svart på vitt: antalet anmälningar ökar med i snitt sex procent i juni, juli och augusti jämfört med övriga året. Då borde ju resurserna öka, men tvärt om så minskar de, och det är sannerligen inte de ideellt drivna kvinnojourernas fel.
Men om man inte kan skylla på okunskap, vad kan man då skylla på?
Resursbrist: All kommunal verksamhet handlar om prioriteringar, viktigt och mindre viktigt.
Personalen vill ha sommarsemester: Ja, det hade väl gått bra om också våldet tog ledigt.
Det finns säkerligen andra förklaringar, och bortförklaringar, men det är svårt att helt slå bort tanken att socialnämnden anser att det finns andra verksamheter som ska prioriteras högre.
Nästan 2 000 svenska kvinnor anmäler att de blivit misshandlade, varje månad, det gör 24 000 om året, lägg därtill ett betydande mörkertal. De ska inte behöva mötas av en telefonsvarare som upplyser om att verksamheten har semesterstängt, eller en lapp på dörren med samma budskap.