Regeringens svängning i migrationspolitiken sker inte på grund av Sverigedemokraterna.
Den sker trots Sverigedemokraterna.
Därför har Jimmie Åkesson fel när han, i sitt tal på Sverigedemokraternas landsdagar i Lund i helgen, slog fast att SD ”är på väg att vinna” och att partiets inflytande över invandringspolitiken aldrig har varit större.
Minskad invandring är kärnan i Sverigedemokraternas ideologi. För regeringen Löfven och tre av fyra allianspartier är det en konsekvens av att verkligheten inte passar in i systemen. En regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som Åkesson föreslog precis efter att han för åttonde gången valts till partiordförande, är således inte att tänka på för den som föredrar öppenhet framför slutenhet och värnar satsningar på integration.
Vidare går det inte att samarbeta med ett parti som inte ens kan kompromissa med sig självt. Många vittnar om att ledartrion Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof styr partiet med järnhand, vilket bland annat märktes genom att ombuden inte fick lägga tilläggsförslag, eftersom allt måste vara godkänt i förväg.
Toppstyrningen leder, föga förvånande, till frustration. Enligt Aftonbladet har det till och med funnits en opposition i Sverigedemokraterna vars mål var att avsätta ledningen, likt Åkessons gäng gjorde 2005 när de kuppade ut dåvarande partiordförande Mikael Jansson. Under landsdagarna bubblade missnöjet flera gånger upp till ytan, exempelvis i form av protester mot att motioner gällande hanteringen av det förra ungdomsförbundet SDU hade stoppats.
Allt är alltså inte frid och fröjd i landets tredje största parti, trots att Sverigedemokraterna är de enda som har opinionsmässig medvind. Eller så är det just därför.
Vad har SD-ombuden att enas kring när pratet om att Sverigedemokraterna står i motsats till ”etablissemanget” klingar falskt? När SD:s riksdagsledamöter sitter i utskotten, bjuds in till debatter och presenterar sina utspel i ”PK-media”. När partiledningen agerar mer maktfullkomligt, mer slutet, mer odemokratisk, än de man säger sig kämpa emot. När de som befinner sig inne på Scandic, där landsdagarna hölls, har mer makt än demonstranterna utanför.
Så även om Åkesson tar ut segern i förskott, är det för tidigt att säga hur den senaste tidens svängningar i migrationsfrågan kommer att påverka opinionen. Däremot är det onekligen så att när Sverigedemokraternas profilfråga diskuteras som mest, syns partiet som minst.
Dessutom är det oklart hur det nya säkerhetsläget slår mot olika partier, men det är inte omöjligt att känslan av att Sverige befinner sig i kris gör att många söker sig till trygga alternativ. Det skulle i så fall betyda att Sverigedemokraternas nya slogan – ”SD oppositionspartiet” – som cirkulerar under landsdagarna, kommer att kunna användas under en överskådlig framtid.
Varför rösta på ett parti vars företrädare är mer kända för att skapa än för att lösa kaos, när det sista som behövs på ett stormigt hav är en extra hand som rör om i grytan?
Susanne Nyström
