Med jämna mellanrum hörs äldreomsorgens klagolåt: från brukarna, anhöriga och inte minst personalen.
Det har kommit ovanligt många debattartiklar och insändare till Norran i ämnet. Från äldreomsorgspersonal som upplever att de har fått nog, att arbetsgivarens krav på dem att hela tiden ska springa fortare gjort att brukaren, den människan som borde vara i centrum, förpassats ut i periferin.
Så här skrev till exempel undersköterskan Margaretha Hofverberg på debattplats i måndagens Norran: ”Jakten på minuter blir viktigare än innehållet i insatserna, att lindra och hjälpa. Trots att det är människor vi arbetar med – gamla, sjuka, funktionsnedsatta och dementa”.
Hon är långtifrån ensam om att förmedla den bilden av äldreomsorgen i Skellefteå. Vad det i grund och botten handlar om är att politikerna vill spara pengar och då ska allt helst ske så snabbt som möjligt och i ett tempo som gör att anhöriga och/eller vårdtagare ställs vid sidan av.
Naturligtvis kan Skellefteås politiker och tjänstemän avfärda klagosången, strunta i skriverierna och konstatera att de där undersköterskorna är några riktiga gnällspikar. Men det vore förödande för kommunens möjligheter att rekrytera tillräckligt med personal för att på ett värdigt sätt ska kunna ta hand om de gamla och sjuka.
Den som söker sig till vårdyrkena gör det i de allra flesta fall av en enda anledning: de vill arbeta med och nära andra människor, trösta, lindra och hjälpa. Får man då inte tid med människan är det inte förvånande att de inte trivs. Och då har kommunen problem. Inte minst med tanke på att Västerbottens läns landsting, enligt uppgift, erbjuder både mer pengar och bättre schema.
Att gå äldreomsorgens personal till mötes handlar naturligtvis om pengar och resurser. Så här kan vi bara skylla på snåla kommunpolitiker. Högst upp på önskelistan står fler händer i vården och bättre scheman. Finns viljan och pengarna borde det inte vara omöjligt att i varje fall till vissa delar tillgodose vårdpersonalens önskemål.
Att utveckla det mänskliga mötet, att hinna se den enskilda individen måste bli ledstjärnan för framtidens vård och omsorg. Om omsorgen om gamla och sjuka ska fungera i framtiden måste politiken tänka till och tänka om: Hur ska personalrekrytering och personalutbildning se ut? Hur ska en kommun som Skellefteå med en växande andel äldre klara av det hela? Hur ska nya generationers högre krav kunna mötas?
Det är frågor som kräver svar: Just nu duckar de flesta mest av allt – och hoppas att det ändå ska lösa sig. Men det kommer det inte att göra.