Det stundar kärvare tider för Skellefteå kommun.
Det berättade kommunalrådet Lorents Burman (S) i torsdagens Norran. De senaste årens svängrum ersätts av en svångrem. Konjunkturen viker, skatteintäkterna minskar, de demografiska utmaningarna blir större för varje år som går. Tuffa besparingar, det som på politikers fikonspråk kallas prioriteringar, väntar.
Nya, sämre tider kräver nya tankegångar, från dagens politiker. Det krävs politiker som vill och klarar av att ta ansvar, politiker som kan tänka utanför ideologins tvångströja, som kan lägga gammalt groll och gamla låsningar åt sidan.
Förutsättningarna för detta verkar inte vara överdrivet stora sett till det senaste kommunfullmäktigesammanträdet. Svordomarna haglade förvisso inte, men långt ifrån var det inte. Adjektivet obegripligt kom ofta till användning som skällsord när ”Förbifart Skellefteå” diskuterades.
– Man får en känsla av att Socialdemokraterna säger nej till en utredning bara för att förslaget kommer från fel sida, dundrade Miljöpartiets språkrör Hans Brettschneider från talarstolen.
Det går inte att ifrågasätta Brettschneiders upplevelse, känslor är personliga, men förde det debatten framåt? Inte en millimeter.
Och det är precis det som politiska debatter och diskussioner ska göra, föra sakfrågan framåt.
Runtom i Sverige finns kommuner som styrs av ”oheliga allianser”, blocköverskridande konstellationer med båda röda, blå och gröna partier. Det behövs förvisso inte i Skellefteå. Här har Socialdemokraterna styrt och ställt i ett väldigt långt mannaminne, makten har med åren blivit någonting man nästan ansett sig vara berättigad till.
Bamse, världens starkaste björn, sa: Om man är stark måste man vara snäll. Vilket innebär att om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Vilket innebär att Socialdemokraterna i Skellefteå måste vara, just det, väldigt snälla.
För antingen kör S sitt eget race, struntar i vad oppositionen tycker, tänker och vill, eller så söker man bredare politiska lösningar. Kör man ett eget race är Skellefteås utveckling också deras ansvar, är man beredd att söka bredare lösningar blir ansvaret delat. Det är upp till S att välja sida.
Ett exempel: Det har i omgångar förts samtal om ett nytt handlingsprogram för ett bättre företagsklimat. Det gamla var det ändå ingen som brydde sig om. Men att allianspartierna för en tid sedan själva presenterade sina tankegångar kring ett nytt sådant indikerar att samarbetsklimatet i näringslivsfrågor har viss förbättringspotential.
Ett annat exempel är hur de framtida trafiklösningarna för Skellefteå med omnejd ska se ut.
Ett politiskt samtal utan ideologiska ställningstaganden blir snabb som utspätt vatten, ett med ideologiska låsningar, där ingen av parterna är beredd till eftergifter, är heller ingenting att eftersträva. Kloka politiker axlar ett ansvar. Framtiden får utvisa om det finns några sådana i Skellefteå.