På fredag väljer Liberalerna Nyamko Sabuni till ny partiledare efter Jan Björklund.
Erik Ullenhag hoppar av.
Därmed återstår endast en kandidat i kampen om att bli Liberalernas nya partiledare: Nyamko Sabuni.
När Jan Björklund aviserade sin avgång valde Liberalerna att ordna en miniturné med utfrågning av partiledarkandidaterna och medlemsomröstningar om ny partiledare.
Tanken var att med hjälp av breda medlemsomröstningar ena ett splittrat parti. Det blev tvärtom. Med ett primärvalsliknande förfarande ökade polariseringen. Den svenska viljan att kompromissa sig fram till ett beslut, som inte alla står bakom, men väl kan acceptera, blåstes bort. Tuffast och mest högljudd i sin retorik vinner.
Nyamko Sabuni hade en överväldigande majoritet av partiets 21 länsförbund bakom sig. Erik Ullenhag stöddes bara av två tillsammans med Liberala ungdomsförbundet och Liberala kvinnor. När valberedningen i måndags sa Nyamko Sabuni tackade Erik Ullenhag för sig.
Liberalerna är ett splittrat parti.
Vilket Ullenhag också konstaterar i en debattartikel i Aftonbladet. Han skriver: ”Mitt syfte var hela tiden att ena partiet, men i ett läge där många verkar vilja ha en annan politisk inriktning än den jag söker mandat för, är risken att splittringen ökar om jag fortsätter min kandidatur.”
Bättre än så kan knappast striden om partiledarposten sammanfattas. Det handlade inte om ett personval, om vem som bäst kunde torgföra de liberala idéerna. Det handlade om ett val av liberal politik. Liberalpartisterna valde att vilja tävla med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om konservativa röster.
Ska det lyckas krävs radikala förändringar i både politik och retorik.
Norrans ledarsida har ända sedan Jan Björklund aviserade sin avgång tagit tydlig ställning för Erik Ullenhag. Först med en förhoppning om att han skulle ställa upp som partiledarkandidat, sedan i kampen om partiledarposten. Det är han som stått frisinnet närmast av de tre kandidaterna. Det är bara att beklaga att stödet från liberalpartisterna inte räckte hela vägen.
När Erik Ullenhag lämnade livet som ambassadör i Jordanien gjorde han det med övertygelsen om att Sverige behöver en stark organiserad liberalism. Han sökte stöd för att ena ett parti som glidit isär, vars politik tappat i relevans. När han misslyckades med sina föresatser gjorde han rätt som hoppade av partiledarstriden.
Vi vet inte om Sabuni valts om Ullenhag slutfört sin kandidatur. Hans stöd i partiet var nog betydligt större än vad antalet nomineringar vill ge sken av. Vad vi däremot vet är att ytterligare några dagars kampanjande inneburit att sprickan i partiet riskerat att bli avgrundsdjup. Själv anger han också risken att öka splittringen som främsta anledningen till avhoppet.
På fredag väljer Liberalerna Nyamko Sabuni till ny partiledare efter Jan Björklund.
Erik Ullenhag slickar såren, förvånad över hur Sverige förändrats på bara några år.
I sin debattartikel skriver han: ”Tonen i sociala medier chockar mig faktiskt – och då är jag ändå van vid tuffa påhopp. Själv har jag blivit anklagad för allt från att vara för hedersförtryck och extremism, till att ha som grundidé att förstöra det Sverige jag är så stolt över. Tonen är hård och det gör mig särskilt bekymrad att jag också mött en väldigt tuff ton mellan partikamrater.”
Han ville ha ett snällare Sverige, men möttes av ett elakare. Ullenhags avslutningsord borde alla politiker och debattörer ta sig en funderare på.