Mittenpolitik. Moderaterna och Socialdemokraterna definierar i dag mitten i svensk politik. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
I svensk politik finns det få begrepp som är lika omhuldade som mitten. Det doftar sans och reformer.
Förmågan att hitta kompromisser, och att i svåra situationer undvika extremerna, är också ett återkommande tema i svensk politisk historia. Att det med tre block i riksdagen inte längre kommer vara möjligt för ett block att ensamt regera, har med rätta fått många att tala sig varma för denna tradition.
Att det finns goda förutsättningar för partier som vill regera i denna anda är uppenbart. Det senaste exemplet är Moderaternas utspel i frågan om vinster i välfärden. M skulle mycket väl kunna använda den riksdagsmajoritet som finns mot ett vinstförbud. I stället lägger man fram ett förslag, med fokus på kvalitetskrav och uppföljning av dessa, som innebär en möjlighet att långsiktigt lösa frågan om hur privata företag i välfärdssektorn ska regleras. Samtidigt ges Socialdemokraterna chansen att slippa ur beroendet av Vänsterpartiet.
Men vad som utgör mitten är inte en gång för alla givet, utan påverkas både av samhällsdebatten i stort och partiernas agerande. Det är viktigt att komma ihåg om vi önskar oss en mittenregering som agerar blocköverskridande efter nästa val.
I den klassiska föreställningen om mitten utgör Socialdemokraterna svensk politiks centrum, medan Liberalerna och Centerpartiet är så kallade mittenpartier, det vill säga partier som är lagom mycket höger och vänster. Det var denna tanke som fick statsvetarnestorn Leif Lewin att i somras föreslå en regering bestående av enbart C och L.
Men svensk politik är inte längre en endimensionell historia, där det räcker att hitta en mittpunkt mellan vänster och höger. I allt större utsträckning präglas den även av den så kallade GAL-TAN-dimensionen som rymmer frågor som invandring och nationell identitet. Även denna måste vägas in när man letar efter mitten.
Dessutom är L och C i dag partier som intar kantpositioner i båda dimensionerna. I frågor som gäller skatter och arbetsmarknad står de två generellt till höger om M, och med sina krav på att reformera välfärdsstaten för att möjliggöra en liberal migrationspolitik framstår C som den ena ytterligheten i svensk migrationsdebatt.
Om man ska beskriva den sakpolitiska mitten i dag skulle man kunna sammanfatta den med marknadsekonomi, välfärdsstat, en skeptisk hållning till stora avregleringar av arbetsmarknaden och en restriktiv invandringspolitik. Politiskt låter det som en blandning av Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven. Att förvänta sig att en mittenregering skulle innebära något annat framstår som tämligen orealistiskt.
Därför är en mittenregering i dag synonymt med en moderat eller socialdemokratisk enpartiregering, som skulle ha goda förutsättningar att hitta kompromisser åt både höger och vänster, och i GAL-TAN-konflikten mellan liberal internationalism och nationalism. Den som vill se mer av blocköverskridande lösningar bör förbereda sig på en sådan regering.
Svend Dahl