Stefan Löfvens bakgrund ger honom en trovärdighet på industrigolv och byggen som tidigare S-ledare höll på att tappa bort. Foto: Maja Suslin/TT
När Stefan Löfven, i dagarna för fem år sedan, valdes till Socialdemokraternas partiledare skämtades det bland politiska motståndare om ”svetsar’n”.
Hur skulle Metallordföranden som saknade partipolitisk erfarenhet kunna bli en duglig statsminister, frågade många sig.
Han hade ju inga av de attribut som under 2000-talets första decennium brukade sammanfattas med begreppet regeringsduglighet. I stället för att likna en storföretagsledare, som självsäkert levererade talepunkter i samband med presentationen av kvartalsrapporten, stapplade han runt i retorikens utmarker.
Stefan Löfven var en udda lösning, en produkt av det kaos tio månader med Håkan Juholt hade skapat.
Men få hade då insett vidden av de förändringar som höll på att ske i politiken. De tektoniska plattorna var i rörelse och tiden då väljarna föredrog vandrade power point-presentationer höll på att ta slut.
Socialdemokraterna löpte stor risk att drabbas av samma öde som redan drabbat många andra europeiska socialdemokratiska partier.
Sverigedemokraterna vann LO-väljare, vilket höll på att reducera S till något som enbart angick dem som fortfarande mindes Erlanders och Palmes första maj-tal och en liten skara urban vänsterorienterad medelklass.
Att Löfvens förtroendesiffror nu ökar, visserligen från en mycket låg nivå, bör förstås ses mot bakgrund av att hans regering, mot alla odds, ser ut att överleva mandatperioden ut. Det gör att allt fler ser honom som en garant för stabilitet.
Men det handlar också om att Stefan Löfven i allt större utsträckning tillåtit sig att vara just Stefan Löfven och inte en abstrakt idé om hur en statsminister bör vara.
När Löfven numera talar om att förstå människors oro, om en restriktiv migrationspolitik, om hårdare straff och om försvaret av Gotland tycks han på ett annat sätt än tidigare bottna i det politiska budskapet.
Kanske var valet av Stefan Löfven smartare än vad många föreställde sig för fem år sedan. Att vara ”svetsar’n” med en gedigen facklig bakgrund och ett mer socialkonservativt budskap än sina föregångare har blivit en tillgång i en tid då många söker politiker som är genuina och kan relatera till människors vardag.
Det ger Socialdemokraterna en trovärdighet på verkstadsgolv och byggen där frågor som invandring och tiggare länge dominerat diskussionerna.
S-kongressen i april kommer att kretsa kring migrationsfrågan. Flera partidistrikt kräver i motioner en återgång till Fredrik Reinfeldts liberala migrationspolitik. Men anhängarna av dagens restriktiva linje kommer att vinna.
Det lär bli upprörda ord i sociala medier, men de allra flesta kommer att bita ihop. För regeringsmakten är trots allt det enda som håller ihop Socialdemokraterna. Och just nu är Löfvens återupptäckta socialkonservativa socialdemokrati den bästa garanten för denna.
Medan stora delar av Alliansen har ångest över att deras politik skulle kunna få majoritet i riksdagen finns det en person som har skäl att vara nöjd: Stefan Löfven – den ofrivillige politikern från Ådalen.
Svend Dahl