S allt djupare kris kan inte bortförklaras med det förändrade politiska landskapet. Foto: Henrik Montgomery/TT
Vi backar bandet till 1994. Hitlistorna toppas av Ace of Base med ”The Sign”, medan fotbollslandslaget gräver guld i USA. Det är också sista gången Socialdemokraterna får 50 procent i en SCB-mätning.
När SCB presenterade sin partisympatiundersökningi veckan riktades blickarna mot Sverigedemokraterna som sedan 2010 har etablerat sig som ett tredje block. Men S allt djupare kris kan inte bortförklaras med det förändrade politiska landskapet.
S-debattören och chefredaktören Göran Greider tillhör dem som sätter likhetstecken mellan S historiskt låga 27,6 procent och SD:s rekordsiffror: ”Stefan Löfven upplevdes som handfallen. Fältet lämnades helt öppet. Jag tror att den mätning som nu ger SD dessa 19,9 procent i huvudsak avspeglar det läge som länge rådde.” ( Dala-Demokraten1/12 2015)
Greiders resonemang förminskar S golgatavandring till ett resultat av den akuta flyktingkrisen. Det är ett krampaktigt önsketänkande, inte en hederlig analys.
S väljarstöd har i princip halverats sedan 1994. Raset inleddes samma år som Jimmie Åkesson blev byxmyndig. Det är sant att SD de senaste 20 åren har blivit ett alternativ för många tidigare S-väljare. Däremot är SD:s intåg i riksdagen inte den primära orsaken till S vingklippning. De största tappen har kommit perioderna 1994–1996 och 2007–2010.
Göran Greider och hans S-märkta generationskamrater må vara oförmögna att se det i sina historiska backspeglar, men 1990-talet var långt ifrån Sveriges mest framgångsrika period. Den nostalgiska bilden av fotbollsframgångar, och en del progressiva reformer som den första pappamånaden, får oss ibland att glömma hur ekonomin befann sig i fritt fall.
S som dominerande kraft förutsatte ett befolkningsmässigt homogent och ekonomiskt jämlikt Sverige. 1992 höjdes räntan till 500 procent. 1993 var underskottet i de offentliga finanserna 13 procent av BNP. S drog ett tungt lass under saneringsarbetet efter 1990-talskrisen, men förlorade samtidigt i fördelningspolitisk trovärdighet. Viljan att betala höga skatter minskar hos väljare som upplever att vård, skola och omsorg inte levererar enligt förväntan.
Problemet för S är att ett växande antal svenskar inte bryr sig det minsta om Per Albin och Erlanders glansdagar. Det är resultaten här och nu som räknas, och det är väldigt länge sedan den en gång så mäktiga socialdemokratin klarade av att leva upp till förväntningarna.
Professor Lars Trädgårdh beskriver hur Sverige kommit till ett vägval mellan två olika samhällsmodeller: Medborgarskapsmodellen, som bygger på ett ganska exkluderande kontrakt mellan stat och skattebetalare, eller den postnationella, vilken utgår från universella mänskliga rättigheter som rätten till asyl. ( Göteborgs-Posten2/12 2015)
Vägvalet klyver S i mitten. Men i själva verket upphörde Sverige att vara Erlanders homogena folkhem för mer än två decennier sedan. Det är därför fler än sju av tio svenskar röstar på andra partier.
Lars Kriss