FOTO: LEIF ANDERSSON
Han kom, han sågs (i varje fall av dem som inte vände ryggen till), men han segrade inte.
På sin EU-valturné landade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med följe i Skellefteå på måndagen. Tal på Möjligheternas torg. Så här skriver partiets tidning SD-Kuriren: ”Ingen annan partiledare kommer att besöka så många orter innan valet som Jimmie Åkesson. Fram till valdagen kommer mer än 80 kommuner i landet att besökas.”
Uppmärksamheten har varit betydande. Media har snällt och lydigt rapporterat om vad som hänt och vad som inte hänt. De inledande kravallerna i Göteborg förbyttes snabbt mot ett mer värdigt sätt att manifestera mot en politik som bland annat syftar till ett dela upp människor i vi och i dem, i närande och i tärande, gärna efter hudfärg och etnicitet. Om den politiken sedan är rasistisk, främlingsfientlig eller någonting helt annat är upp till var och en att avgöra och ta ställning till.
Det som började i Karlskrona, där organisationen Tillsammans Karlskrona vände ryggen åt Jimmie Åkesson och rasismen, har spridit sig vindsnabbt över stora delar av landet. I stad efter stad har han mötts av ryggar, ryggar och åter ryggar. Det är många helt vanliga människor som på ett vackert och värdigt sätt protesterat mot intoleransen genom att helt enkelt vända rasismen, främlingsfientligheten, Sverigedemokraterna och deras politik och Jimmie Åkesson ryggen.
Men gynnar inte all uppmärksamhet och alla tysta protester Sverigedemokraterna, kanske vän av ordning frågar sig. Det är naturligtvis vad Jimmie Åkesson och hans stab och medarbetare hoppas på. Att uppmärksamheten ska ge röster. Sverigedemokraterna tycks heller inte ha någonting emot den negativa uppmärksamheten och publiciteten, den stärker snarare bilden av partiet som den svenska politikens ”outsiders”, som hela tiden motarbetars av det politiska etablissemang som man själv sedan fyra år tillbaka är en del av.
Men om alla ryggar som vänts mot Jimmie Åkesson och SD kommer att gynna eller missgynna partiet återstår att se. Svaret på den frågan ges först på valdagen, eller rättare sagt valdagarna.
Vad man dock måste komma ihåg är att dagens protester mot Sverigedemokraterna inte liknar gårdagens. De organiserade protesterna, inte sällan planerade av grupperingar långt ut på vänsterkanten, och som då och då slutade i bråk och kravaller, har bytts mot någonting som förhoppningsvis är på väg att bli en folkrörelse mot intolerans, mot en politik som gör skillnad på folk och folk. Nu handlar det om helt vanliga människor som tar ställning för att mänskligare samhälle.