Femen-aktivister grips under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen i Visby på torsdagen. Foto: Henrik Montgomery/TT
För ett år sedan var det nog få som trodde att feminismen skulle segla upp i årets valrörelse. Det är dock inte säkert att det gynnar vänstern: Feministiskt initiativs medvind kan paradoxalt nog ge Alliansen en skjuts.
Under årets Almedalsvecka nämnde borgerliga partiledare flitigt ”de rödgrönrosa”, för att betona att det har tillkommit en spelare på den rödgröna planhalvan. Feministiskt initiativ är inte bara en valtaktisk huvudvärk för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, eftersom partiet jagar samma röster. Tack vare Fi får även den ickesocialistiska feminismen en del av strålkastarljuset.
I Almedalen hade Miljöpartiets Åsa Romson lika gärna kunnat vara omringad av rosa Fi–ballonger när hon talade. Hennes prat om ”vita män” som arroganta miljöförstörare och köttätare går måhända hem i den trendkänsliga medelklassen i huvudstaden, men den grönrosa retoriken riskerar att skrämma iväg desto fler.
Enligt en sammanräkning skulle Fi:s vallöften kosta en halv biljon om året. Folkpartiets ungdomsförbund har varit ambitiöst nog att skriva en rapport om kostnaderna för de rosa reformerna (”En halv biljon – en sammanställning av löftena i FI:s manifest”). Bara sex timmars arbetsdag skulle, enligt Reforminstitutet, kosta 252 miljarder kronor.
Borgerliga politiker tog under politikerveckan förstås tillfället i akt att påminna om Gudrun Schymans pengabränning 2010. Som pricken över i:et under årets Almedalsvecka störde ett gäng barbröstade Femen–aktivister statsminister Fredrik Reinfeldt när han talde.
En av Femen–aktivisterna, som tydligen protesterade mot ”skövlingen av Ojnare–skogen”, visade sig vara riksdagskandidat för Miljöpartiet. Personligen gillar jag Femens grundidé, att avsexualisera kvinnokroppen, men aktionen i Almedalen var bara obegriplig.
Och medan MP tvingades ta avstånd från ”bröstaktionen”, höll folkpartiets Jan Björklund ett oväntat bra tal om feminism utan socialism. Snart hundra år efter att liberaler var med och fick igenom kvinnlig rösträtt är feminister som Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm på frammarsch i FP. KD ser ut att kunna förlora makten över familjepolitiken. C, som också kallar sig liberalt, leds av partiets tredje kvinnliga partiledare.
Att den feministiska konkurrensen till stor del består av ett miljöparti som talar svepande om män, av Femen–aktivister som avbryter partiledartal och av Schymans pengabrännarparti, skadar knappast Alliansen.