Trots snöstorm hämtade Anna-Marie Dahl ut familjens första barnbidrag. Kassan fylldes på med 130 kronor. Året var 1948.
Vi skriver tidigt 1930-tal.
Den lågkonjunktur som drabbat västvärlden har gjort hundratusentals svenskar arbetslösa. Särskilt barnfamiljerna är hårt drabbade, en tredjedel av barnen är undernärda. Födelsetalen sjönk dramatiskt och blev de lägsta i hela västvärlden. Trångboddheten var enorm och bostadsstandarden undermålig.
Sverige hotades av befolkningsminskning, sänkt produktivitet och sämre standard. Makarna Myrdal slängde bränsle på elden med debattboken ”Kris i befolkningsfrågan”.
Det är en kort bakgrund till varför Sverige sedermera införde barnbidrag. Först ett behovsprövat 1937 och sedan ett allmänt 1948.
Med andra ord fyllde det allmänna barnbidraget 70 år förra året. Stundtals ifrågasatt, inte barnbidraget som sådant, utan vem som får det. Flera riksdagspartier har velat och vill förändra dess utformning. Nu senast Liberalernas riksdagsledamot Joar Forssell, Moderaternas riksdagsledamot Jan Ericson och Magnus Ek, Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande.
Det är vid en första anblick lätt att sympatisera med tankegångar som: ”Folk som inte behöver bidrag, ska heller inte få bidrag”, ”Vi har ett behov av att prioritera statens resurser, och se till att välfärden fungerar för alla i hela landet, därför kan vi inte sprätta pengar hej vilt omkring oss”.
Därför kan det också upplevas som direkt stötande att mångmiljonären med villa i Djursholm ska kunna kvittera ut 1 250 kronor i månaden per barn, plus eventuella flerbarnstillägg. Samtidigt som den ensamstående mamman i förorten, med sina tre barn, tvingas vända på både sedlar och slantar för att få vardagsekonomin att gå ihop.
Stötande eller inte. Att börja behovspröva den generella välfärden, dit inte bara barnbidraget hör, utan också sjukvården, den avgiftsfria grundskolan och barn- och ungdomstandvården, hade fått orimliga konsekvenser. Det är svårt att se att det skulle finnas något folkligt stöd för att hög- och medelinkomsttagare skulle betala delar av sjukvården eller barnens skolgång själva.
Det gäller att kunna skilja på vad som ingår i samhällets skyddsnät och vad som tillhör den generella välfärden. Bidrag som försörjningsstöd – som tidigare hette socialbidrag – och bostadsbidrag är skyddsnätet som ska garantera alla familjer en viss levnadsnivå. Barnbidraget är det inte. Det tillhör den generella välfärden och ska därför varken behovs- eller inkomstprövas.
Lägg därtill att eftersom alla med barn får barnbidrag, oavsett inkomst, krävs det ingen byråkrati. Det blir också nästintill omöjligt att fuska med barnbidraget. Jämförelsen haltar förvisso en aning, men miljardfusket inom LSS, som riskerar att drabba dem som verkligen behöver all hjälp de kan få, borde kunna fungera som avskräckande exempel.
Med ett generellt barnbidrag, lika för alla, oavsett inkomst, slipper man också den stigmatiserande effekt som de behovsprövade bidragen gärna får.
Dessutom riskerar ett behovsprövat barnbidrag att bli en rejäl prövning för den svenska skattemoralen. Om medel- och höginkomsttagare först ska betala skatt, och sedan inte får ta del av vad som ingår i den generella välfärden, är risken stor att viljan att betala skatt till det gemensamma, som vi i Sverige ska vara stolta över, minskar dramatiskt.
Så även om det finns saker som talar för ett behovsprövat barnbidrag så finns det oändligt mycket mer som talar emot.
Fotnot: Swedbank har räknat ut att ett barn kostar drygt 1,4 miljoner kronor fram till sin 19-årsdag för det mest nödvändiga. Av den kostnaden täcker barnbidraget ungefär en femtedel.