FOTO: HASBRO/AP PHOTO/TT
Strax före jul skålades det i champagne bland svenska riskkapitalister. Kammarrätten slog då fast att riskkapitalbolaget Nordic Capital slipper betala 700 miljoner kronor i skatt, som Skatteverket försökt kräva in.
Diskussionen om vinster i välfärden, och ett förbud mot riskkapitalägda friskolor och äldreboenden, har flera gånger det senaste året beskrivits som det största hotet mot den fria företagsamheten sedan löntagarfonderna.
Neskrivningen är förstås överdriven. Debatten rör inte näringslivet generellt, utan en liten del som redan i utgångsläget är hårt reglerad och helt beroende av skattepengar. Men kanske är jämförelsen inte så dum ändå. Löntagarfonderna var slutpunkten för en period då politiken fått allt för stort utrymme i samhället. Vinstdebatten kanske kan ses på motsvarande sätt – som kulmen på en period då avståndet mellan den ekonomiska eliten och övriga delar av samhället blivit allt större.
Tanken att tjäna maximalt med pengar på skattefinansierad verksamhet, samtidigt som man ser det som självklart att genom användandet av skatteparadis och kryphål i lagstiftningen undvika skatt, utstrålar samma typ av arrogans som den som fick 1970-talets socialdemokrater att bryta upp samförståndet med näringslivet och föreslå stora socialiseringar.
En bra illustration till detta är beskattningen av vinstdelning – på affärsjuristengelska carried interest – som tvisten mellan Nordic Capital och Skatteverket gäller. Det handlar om den del av vinsten från investeringarna som tillfaller de anställda förvaltarna av riskkapitalfonderna, alltså de personer som till vardags beskrivs som riskkapitalister. Genom ett kryphål kan detta beskattas med en lägre skattesats, som inkomst av kapital, snarare än som inkomst av tjänst.
När man tar hänsyn till att det handlar om ersättning till personer som inte själva riskerat något kapital, det är ju till allra största delen pensionssparares och andra investerares pengar riskkapitalisterna arbetar med, ter sig upplägget som mycket märkligt.
Därmed inte sagt att alla riskkapitalister är dåliga ägare. Axcel misskötte uppenbart JB Education, medan EQT, som ligger bakom friskolekoncernen Academedia, framstår som en seriös ägare. Men när riskkapitalbolagen nu ifrågasätts – oavsett deras faktiska insatser som ägare – har de, som finansmannen Carl Bennet konstaterade i en intervju häromdagen (Dagens Industri, 2013-12-27), enbart sig själva att skylla.
Genom sitt beteende sätter riskkapitalisterna inte bara valfriheten i välfärden utan även det långsiktiga förtroendet för marknadsekonomin på spel. Marknadsekonomi blir synonymt med girighet och rätten att berika sig på det offentligas bekostnad. Det borde bekymra alla vänner av marknadsekonomi betydligt mer än idéer om vinstförbud i välfärden.
Svend Dahl
