Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg och vice ordförande Kent Johansson presenterar ett förslag om en ny läns- och landstingsindelning. Foto: Erik Nylander/TT
Vid ett möte i Berlin 1885 delade européerna upp Afrika mellan sig. Många av gränserna fastställdes utifrån längdgrader och matematiska kriterier. Afrikanerna hade ingenting att säga till om.
Drygt 130 år senare presenterar regionutredningens Indelningskommitté sitt förslag på hur Sverige ska delas upp i sex storregioner. Många av gränserna fastställdes utifrån tankegångar om att skapa jämnstarka regioner, med ett större befolkningsunderlag, över hela Sverige.
När det i stället borde ha varit innehåll och funktion som fått styra.
Snart kan Västerbotten vara en del av en regional koloss (förmodligen på lerfötter) bestående av 44 kommuner, sju landskap och fyra län och som till ytan motsvarar halva Sverige.
Att jämföra kartritarna i 1800-talets Europa med 2000-talets Sverige är naturligtvis i mångt och mycket djupt orättvist. Men faktum kvarstår; i båda fallen handlar det om att teoretiska modeller fått ligga till grund för förslaget.
Lägg därtill att civilminister Ardalan Shekarabi (S) i diverse sammanhang uttryckt att en ny regionindelning snarare är en fråga om när än om.
Nu har förvisso Socialdemokraterna i de fyra Norrlandslänen – Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland – snällt och lydigt rätat in sig i ledet när påbud kommit från högre ort, men smärtfritt lär det inte bli.
I Norrbotten vill Centerpartiet vänta och se: ”För oss i Centerpartiet är frågorna om innehåll och struktur viktigast: Vilket ansvar ska decentraliseras från staten ner till regionerna och hur ska den beslutande regionförsamlingen se ut? /…/ Först när vi har svar på hur organisationen är tänkt att se ut är vi beredda att ta ställning till den föreslagna Region Norrland”, skriver bland andra Majvor Sjölund, ordförande för Centerpartiet i Norrbotten, på norran.se (23/8 2016).
I Västerbotten går Liberalerna ett steg längre. Partiets länsförbundsstyrelse har beslutat att inte stödja indelningskommitténs förslag till storregioner.
”En viktig orsak till detta ställningstagande är att den tänkta Norrlandsregionen skulle bli för stor rent geografiskt och att både det mentala och geografiska avståndet mellan befolkning och beslutsfattare skulle bli för stort”, skriver Liberalerna i Västerbotten i ett pressmeddelande.
Det är en klok och berättigad invändning. Risken är uppenbar att det skapas ett demokratiskt underskott när makten flyttas och ansvarsutkrävandet därmed också försvåras. Politiker mer eller mindre okända för allmänheten kanske sitter i Kiruna och fattar beslut om sjukvården i Skellefteå, Östersund och Örnsköldsvik.
I mindre landsting är möjligheterna till ansvarsutkrävande tydliga. När makten är nära upplevs den också påverkbar.
Hur intressant storregionpolitiken kan vara för gemene man illustreras av att när det i maj 2011 hölls omval till landstingsfullmäktige i Västra Götalands län var det bara 43,1 procent av de röstberättigade som röstade. I riksdagsvalet 2014 röstade nästan 86 procent.
Frågan som i sammanhanget måste ställas är om den medicinska verkligheten talar för stora landstingsjättar.
Svaret är ”inte nödvändigtvis”.
Redan i dag har till exempel landstinget i Västerbottens uppenbara problem med att skapa en likvärdig sjukvård över hela länet. Den uppgiften lär inte bli enklare att lösa med en hel storregion att ta hänsyn till.
Så förhoppningsvis kommer länets politiker i allmänhet och dess S-politiker i synnerhet på bättre tankar, men det är nog att hoppas på för mycket när Stockholm har sagt sitt och partipiskan plockats fram.