Foto:Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Ibland har människor svårt att ta hand om sig själva. Det kan bero på missbruk, psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar, sjukdom eller ålder. I de fallen kan man tilldela dem en ställföreträdare i form av en god man eller förvaltare.
Ofta behövs bara lite hjälp med ekonomin, men i sin mest långtgående variant innebär ställföreträdarskapet i princip en omyndigförklaring. Personen i fråga får då inte ens längre ha hand om sina egna pengar, öppna sin egen post eller ha kontakt med andra än dem som ställföreträdaren har godkänt.
Hur nödvändigt ett ställföreträdarskap än kan vara är det förståeligt att människor spjärnar emot för allt vad tygen håller. Eftersom det är djupt integritetskränkande att inte längre få bestämma över sitt eget liv är det viktigt att allt görs på ett så medmänskligt sätt som möjligt.
Det nuvarande systemet lider av så allvarliga brister att det är rent rättsosäkert. Detta har regeringen känt till och utrett i tolv år. Nästa år väntas lagändringar som bland annat innebär att den som ärendet gäller själv får välja ställföreträdare, att dessa måste genomgå utbildning och att det börjar föras statistik över verksamheten. De här förslagen är bra och kommer inte en dag för tidigt. Men det största problemet kvarstår.
Rätten att yttra sig i domstolsärenden som rör en själv är fastslagen både i FN:s konvention om mänskliga rättigheter och i Europakonventionen. Den gäller även de som inte anses tillräkneliga. Till exempel ges personer som ska tvångsvårdas inom psykiatrin alltid möjlighet att lägga fram sina invändningar innan beslut fattas.
Men när det handlar om just ställföreträdarskap händer det dock att yttranderätten kringgås, på grund av en formulering i det läkarintyg som Socialstyrelsen tagit fram och som ingen där nu vill ta ansvar för. I intyget tillfrågas läkaren om personen det gäller kan höras i domstol ”utan att det medför skada för honom eller henne”.
Det är i dagsläget alltså upp till läkarna ute på vårdcentralerna att avgöra om man ska förbise hela den princip som rättsväsendet vilar på. Många får därmed överhuvudtaget inte veta att de är aktuella för ett ställföreträdarskap förrän beslutet är fattat. På vissa håll sker detta dessutom slentrianmässigt, visade det sig när jag förra året grävde i arkiven hos tingsrätter och hovrätter.
Så får det bara inte gå till. Att behandla människor såsom Sverige i dag behandlar de kanske allra mest utsatta av sina medborgare är helt enkelt inte värdigt en demokrati.