Det finns bara två saker man kan vara helt säker på; man måste göra val, medvetna eller omedvetna, och förr eller senare tar livet slut.
Vägen mot slutet är inte alltid vacker, ibland är den långdragen och plågsam med ångest och smärta. Morfar blev 98. De sista åren tillbringade han i en säng på långvården. Tre mål mat om dagen och medicinen höll honom vid liv. Mest låg han tyst i sängen, frånvarande, stirrandes upp i taket.
Någon annanstans ligger en som är svårt cancersjuk, fullpumpad med smärtstillande och ångestdämpande medicin, som inte riktigt vill räcka till lindring. Hen väntar bara på det oundvikliga slutet. Timmarna blir till dagar, veckor och månader, dödskampen är en grym följeslagare.
Det råder politisk beröringsskräck i Sverige kring frågan om aktiv dödshjälp. Ingen ifrågasätter varje människas exklusiva rätt att bestämma över sitt eget liv, sin egen kropp, då borde i rimlighetens namn också rätten att få avsluta det på ett värdigt sätt också vara upp till var och en.
Sett ur ett filosofiskt perspektiv handlar det om vem som äger rätten till ett liv, till en död, om det är staten, kyrkan eller den enskilde individen?
För en tid sedan försökte författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio (som en gång i tiden kämpade för kvinnors rätt till abort) blåsa liv i dödshjälpsdebatten med boken ”Den sista friheten – om rätten till vår död” (Fri Tanke Förlag).
Mottagandet av hennes budskap, att människor med vissa obotliga sjukdomar ska kunna välja en snabb och smärtfri utväg, gärna i kretsen av släkt och vänner också ska få göra det, var svalt.
– Jag vill inte dö. Men jag fasar för en tillvaro med plågor. Om det blir så illa vill jag kunna bestämma själv om jag vill fortsätta leva, säger hon i en intervju ( Dagens Nyheter 1/2 2016).
Även om jag delar Sangregorios uppfattning betyder det inte att frågan är okomplicerad, eller att jag tar lättvinnligt på etiska och moraliska dilemman eller de praktiska problem som kan dyka upp. Det handlar inte om att läkare ska kunna skriva ut ”dödsdroger” till deprimerade tonåringar, vad det handlar om är sjuka människor, utan hopp om tillfrisknande, som inte vill bli hänvisade till en lång och plågsam död.
Men samtidigt som man värnar rätten till att dö, måste man värna rätten till att leva vidare, om än bara för några dagar. Själva administrationen av läkarens ”dödsdrog” är nog det minst komplicerade i hela processen. Det är vägen dit som ställer en rad frågor på sin spets: vill den sjukes verkligen dö och är hen kapabel till att fatta ett sådant beslut. För att få den frågan besvarad behövs inte bara en läkare, utan en lång rad specialister.
En annan fråga som behöver besvaras av en lång rad specialister är den om dödshjälp överhuvudtaget ska tillåtas. Det är hög tid att politikerna i Sveriges riksdag tar tag i den frågeställningen och tillsätter en utredning för att få fram fakta så att den efterföljande diskussionen kan föras med ett korrekt och tillförlitligt underlag.
I sin mest koncentrerade form handlar frågan om människor som har rätt att bestämma över sitt eget liv också ska ha rätt att bestämma över sin död. Ur ett liberalt perspektiv är den frågan inte särdeles svår att besvara.