Brott och straff är knepigt. Ofta är allmänhetens syn på vad som är rätt och riktigt inte överensstämmande med domstolens. Medan samhället i stort tycks gå i riktning mot att det många gånger är bättre att fälla än att fria, håller domstolarna fast vid höga beviskrav, vilket de ska göra, något annat är en omöjlighet i ett rättssamhälle.
I denna motsättning mellan allmänhetens krav på hårdare och mer kännbara straff och domstolarnas synsätt frodas högerpopulistiska tankegångar, inte minst företrädda av Sverigedemokraterna. Nu ska det i ärlighetens namn också sägas att den borgerliga regeringen under sina drygt sex år vid makten på flera områden skärpt straffen. Att domstolarna sedan inte fullt ut har anammat intentionerna är en helt annan diskussion.
För ett tag sedan presenterade hovrättspresidenten Fredrik Wersäll sin översyn av påföljdssystemet, en revidering som andas allt annat än högerpopulism. Den mest omfattande förändringen är att fängelsestraff under ett år snart kan vara borta, att fler i stället kan komma att dömas till samhällstjänst, att fängelsestraff kortare än ett år alltid ska dömas ut villkorligt om den åtalade tidigare är ostraffad. Vill man uttrycka det lite ironiskt handlar det om att det hårda arbetet i stenbrotten byts ut mot diskning och rensning av rabatter hos någon hjälporganisation eller ideell förening.
Är det bra, eller dåligt? Det finns tre parter att ta hänsyn till i sammanhanget. Först och främst brottsoffrets önskemål att någon form av rättvisa ska skipas, sedan samhällets önskan om att straff ska dana en nation där det är tryggt att leva, det vill säga den avskräckande effekten, och slutligen den dömdes möjligheter att återanpassa sig till ett så normalt liv som möjligt efter avtjänat straff. Sett ur den dömdes perspektiv är naturligtvis samhällstjänst att föredra framför en stigmatiserande fängelsevistelse, som i många fall i dag tyvärr är liktydig med en livslång diskvalifikation från allt vad reguljär arbetsmarknad heter.
Men innan Sverige inför ett nytt påföljdssystem, ändringarna föreslås träda i kraft i juli 2015, finns det ett par frågor att fundera kring: är till exempel alla brott med en påföljd kortare än ett år lämpliga att omfattas av systemet? Brottsoffermyndigheten anser till exempel att brott som fridskränkning och sexualbrott även i fortsättningen ska särbehandlas. Därtill borde alla alkohol- och narkotikarelaterade brott åtföljas av en tvingande behandlingsplan – annars fängelse. Bortsett från de frågetecknen, och kanske några till, är det en väldigt sund tankegång Fredrik Wersäll presenterar.