Barn och unga mår allt sämre.
Skillnaderna mellan hur många besök barn- och ungdomspsykiatrin tar emot i landets olika regioner är stora. Gotland är den region som tog emot flest besök hos barn- och ungdomspsykiatrin under förra året, närmare bestämt 512 besök per heltidsarbetande personal i öppenvården. I Västerbotten, den region som tog emot näst minst besök per personal, ligger siffran på 218.
Det visar statistik från rapporten ”Psykiatrin i siffror”, som Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Uppdrag psykisk hälsa står bakom.
Men inte nog med det. Region Västerbotten är också näst sämst i landet vad gäller att uppfylla vårdgarantins 90 dagar om ett första besök inom den specialiserade vården. Inte ens tre av tio barn och unga, som mår allt sämre, fick tid i tid hos barn- och ungdomspsykiatrin.
Det här är siffror som fått oppositionsrådet Nicklas Sandström (M) att ilskna till. För vilken gång i ordningen osagt. I ett pressmeddelande konstaterar han: ”Det är helt oacceptabelt att unga människor och familjer måste vänta så länge för att få vård.”
Det är inte svårt att hålla med.
Gång efter annan har de borgerliga politikerna tagit upp frågan. I interpellationer, i motioner. Man kan konstatera att det som Region Västerbottens rödgröna majoriteten gjort inte varit tillräckligt. Problemen kvarstår. Och lär knappast minska framöver. Ett stort antal nyanlända barn och unga bär med sig fruktansvärda upplevelser från krigszoner och från flykten.
Det grundläggande problemet är att de grundläggande problemen är så många. Som inte bara Västerbotten brottas med. Först är främst handlar det om en underfinansiering, BUP behöver helt enkelt mer pengar. Det är ett politiskt ansvar. Sedan handlar det om rekryteringsproblem med brist på psykologer.
Men det är inte bara barn- och ungdomspsykiatrin som behöver mer pengar. Även närliggande verksamheter är underfinansierade. Behovet av dygnet runt-öppna stödlinjer, inte bara för självmordsbenägna, utan också för de som generellt sett mår psykiskt dåligt, är stort. Förra året tog organisationen Bris, Barnens rätt i samhället, emot 4 300 samtal från unga bara under sommarlovet. Många av samtalen hade allvarlig karaktär.
I januariöverenskommelsen finns höga ambitioner om att komma tillrätta med den ökande psykiska ohälsan. Psykiatrin och elevhälsan ska stärkas. En ny vårdform där patienter snabbt får hjälp vid lättare psykisk ohälsa ska utredas. Ett mål om en köfri barn- och ungdomspsykiatri ska slås fast. Elevhälsans främjande och förebyggande arbete ska stärkas, liksom suicidpreventionen.
Det låter bra. Men kommer att bli oerhört svårt att genomföra. Ta bara köerna till BUP, som ska försvinna. Detta samtidigt som de växer snabbare än vad det går att utbilda personal. Barn- och ungdomspsykiatrin har också att slåss mot alla andra sektorer i samhället, både offentliga och privata, som också har svårt att rekrytera kvalificerad personal.
Hur som helst kommer det att krävas omfattande åtgärder för att hantera dagens situation och korta vårdköerna.
I det korta perspektivet kan det vårdadministrativa arbetet behöva ses över för att frigöra mer tid för patientbesök. Precis på samma sätt som att titta på vilka arbetsuppgifter som utförs av vem.
I ett längre perspektiv, och ett större samhällsperspektiv, behöver vi ta oss en ordentlig funderare kring varför vart tionde barn tar kontakt med BUP. Forskare talar om för lite sömn, för lite återhämtning, för lite motion och för mycket sociala medier. Men vi vet inte. Det är ett område som regeringen borde låta finansiera forskning kring. För att på sikt minska den psykiska ohälsan.