Esther Htu San hade för avsikt att skriva om de burmesiska myndigheternas övergrepp på rohingyer och andra minoritetsgrupper. Till slut blev hon tvungen att ge upp, tvingades fly efter upprepade hot.
Hört talas om Esther Htu San?
Hon är burmesisk journalist, född 1987. 2016 belönades hon med ett Pulitzer-pris, den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA inom tryckt journalistik, för sin rapportering om människohandel och slavarbete inom den sydasiatiska skaldjursindustrin.
2017 levde och verkade hon i Burma för att dokumentera och rapportera om de burmesiska myndigheternas övergrepp på rohingyer och andra minoritetsgrupper. Sedan 2017 har nästan en miljon flytt över gränsen till Bangladesh. Militärens och regimens agerande utreds av internationella brottsdomstolen i Haag.
Men till slut blev hon tvungen att ge upp, tvingades fly efter upprepade hot.
Det finns många ledare och länder, med en grumlig demokratisyn, som inte vill ha någon kritisk granskning. De föredrar okritisk propaganda framför oberoende journalistik.
Världen över tvingas journalister och opinionsbildare betala ett högt pris för sina avslöjanden och sin rapportering. Vissa förföljs, andra fängslas, några dödas. Förra året dödades 49 journalister i tjänsten, 389 sitter fängslade och 57 hålls som gisslan, enligt pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränsers årssammanställning.
Andra skräms eller trakasseras till tystnad.
Tidigare i veckan låstes den upp, världens dyraste artikel, ett samarbete mellan människorättsorganisationen Civil Rights Defenders och Esther Htu San. I höstas publicerades den bakom en betalvägg på en miljon kronor. Symboliken är kristallklar. Det handlar helt om det höga pris som många journalister tvingas betala i jakten på obekväma sanningar.
För dig som är intresserad finns den (i svensk översättning) på Civil Rights Defenders hemsida: https://crd.org/sv/2019/12/27/esther/#
Så här inleder Esther Htu Sans sin artikel ”Priset som Burmas journalister betalar”:
”’Välj inte en karriär som gör att du hamnar i fängelse.’ Det var min familjs första reaktion när jag berättade att jag skulle bli reporter. Det var en rimlig varning i Burma, ett land med en lång tradition av att kriminalisera journalister. 2008 hade mina föräldrar sett när Maung Thura, en välkänd bloggare och komiker, dömdes till 35 år i fängelse för att ha kritiserat militären. Ett år senare, dömdes Hla Hla Win, en journalist som arbetade för Democratic Voice of Burma, till 27 år i fängelse för att ha granskat militärens våldsamma nedslag mot buddistiska munkar under saffransrevolutionen hösten 2007. Om jag blev journalist var de rädda att jag också skulle hamna i fängelse.”
Den här gången handlade övergreppen mot pressfriheten om Burma. Som enligt Reportrar utan gränsers pressfrihetsrankning inte är sämst i klassen, men inte långt därifrån. Men det kunde ha handlat om många andra länder. Burma återfinns på plats 138 av 180 granskade länder. I vanlig ordning, när det gäller demokratifrågor, bottnas listan av Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea.
De nordiska länderna och Nederländerna toppar listan, med Norge som etta, Finland som tvåa och Sverige som trea. Vi ska vara stolta över vår placering, och vår tryckfrihetslagstiftning, men hoten mot journalister och de fria medierna finns även här.
Så stanna upp ett tag, se dig omkring. Fundera på hur det svenska samhället skulle kunna te sig om press- och yttrandefriheten skulle begränsas och den undersökande och grävande journalistiken inte skulle ges plats att verka.
Fotnot: Utdraget ur Esther Htu Sans artikel är publicerad med tillstånd av Civil Rights Defenders.