Vill man hårddra det kan man konstatera att politiker, och då oftast den politiska majoriteten, högaktningsfullt struntar i vad folket tycker.
Nu när det i Västerbotten ska folkomröstas om sjukvården i inlandet, och när det i Skellefteå pågår en namninsamling för en folkomröstning om en ny bro över älven, kan det vara intressant att titta på hur det har gått i de lokala folkomröstningarna som tillkommit efter namninsamlingar. Det har kollegan Dagens Nyheter gjort och konstaterar att av sju genomförda folkomröstningar så har politikerna inte brytt sig i fem av fallen.
Vill man hårddra det en gång till kan man konstatera att de flesta lokala folkomröstningar enbart resulterat i en sak, att minoriteten ges möjlighet att anklaga majoriteten för att, just det, högaktningsfullt strunta i vad folket tycker.
Folkomröstningar är inte alltid enkla. Ta den om sjukvården i Västerbottens inland. För det första: det här är en fråga som främst rör några inlandskommuner, valdeltagandet i övriga länet riskerar att bli lågt. Kommer resultatet att spegla hela länets syn på var ambulanser och akutvårdsplatser ska placeras? För det andra: lek med tanken att resultatet av folkomröstningen blir att sjukvården i inlandet ska ”återställas”, och politikerna respekterar folkets vilja, hur kommer det att påverka sjukvården i övriga länet?
Med all respekt för det arbete som Doroteauppropet lagt ner: sjukvårdens organisation är en fråga för den representativa demokratin att lösa. Den kommande folkomröstningen om sjukvården i länet är ett bra exempel på hur väldigt komplicerade frågor förenklas intill bristningsgränsen, där ett enskilt beslut påverkar inte sällan en rad andra, som också borde tas upp i omröstningen. När knapphetens stjärna lyser över den genensamma penningpåsen kan inte alla gapa och skrika om mer och bättre resurser.
Då är det faktiskt enklare att folkomrösta om en ny bro över älven. Behöver Skellefteå en ny bro: ja eller nej. Men inte ens här är folkomröstningen enkel och självklar. För att en folkomröstning ska vara ett effektivt inslag i en representativ demokrati krävs det bland ett valdeltagande som ger omröstningen legitimitet och en politisk majoritet som är beredd att lyssna på vad folket vill. Hittills har det varit lite si och så med den saken.
Lokala folkomröstningar vars resultat politikerna i de flesta fallen ändå struntar i blir ett dyrt prov utan värde, även om undersökningar visar att intresset för politiken och kunskapen om densamma ökar. Betydligt bättre, och mer framgångsrikt, hade varit om ansvariga politiker ställdes till svars när det är dags att rösta till riksdag, landsting/regrioner och kommuner nästa gång.
