FOTO: ERIK MÅRTENSSON/TT
Vilken partiledare får vakta din taxfreekasse medan du går på toaletten? Frågan ställdes för några år sedan i en undersökning beställd av en av de stora charterarrangörerna. Vinnare blev, föga förvånande, givet statsministerns förtroendesiffror, Fredrik Reinfeldt.
Kanske bör man inte ta undersökningen på alltför stort allvar, men historien säger ändå något om hur vi ser på politik. I takt med att partierna förlorat sina breda medlemsorganisationer får vi vår huvudsakliga relation till politiken genom medier, och då ligger det nära till hands att se politiken som en kamp mellan partiledarna.
Riksdagsvalet i september har redan beskrivits som en duell mellan Moderaternas Fredrik Reinfeldt och Socialdemokraternas Stefan Löfven – de två statsministerkandidaterna ska göra upp om makten på samma sätt som två amerikanska presidentkandidater. Mycket av diskussionen nästa år kommer förstås att handla om ledarna för de två största partierna. Men i opinionsundersökningarna finns flera saker att ta fasta på om man vill försöka sig på en gissning om vem som kommer att bli 2014 års vinnare respektive förlorare.
Västerpartiet har klättrat stadigt i opinionen under året som gått. Att Löfven valt att låtsas som att den egna politiken saknar betydelse, och i stället riktat in sig på att vara Fredrik Reinfeldt, har skapat ett utrymme till vänster, som mycket väl kan resultera i en Sjöstedteffekt i september.
På motsvarande sätt tycks Gustav Fridolin (MP) inte bli den frälsare som miljöpartisterna fantiserat om sedan han som 19-åring klev in riksdagen. Drömmen om 15 procent av rösterna och att på allvar utmana S om positionen som största oppositionsparti i Stockholm är långt borta.
Vårt intresse för partiledarna handlar dock inte bara om mediedramaturgi. Det passar också väl in i en tid som ibland beskrivs som anti-politisk. Om det, som Löfven konstaterat, är svårt att avgöra vad som är höger och vänster i politiken, kanske man lika gärna kan rösta på det parti vars ledare man helst skulle vilja bjuda på nyårsfest.
Statsvetarna har emellertid tonat ner partiledarnas betydelse för hur vi röstar. Partiledarens popularitet är mer beroende av sitt partis popularitet än vad partierna är av partiledarna, konstaterar valforskarna vid Göteborgs Universitet.
Ändå är det rimligt att tänka sig att betoningen på partiledarna, och deras personliga egenskaper, påverkar hur vi tänker kring politik. Risken är att vi någonstans mellan rapporterna om hur partiledarna på bästa sändningstid i SVT i januari ska få tala ut hos en psykolog, glömmer bort vad politik faktiskt handlar om: vilket samhälle vi vill ha.
Svend Dahl
